Rapport från Kongo

Publicerad i Tidningen NU i juni 2008
 

”Disciplin är alla soldaters moder” står det på kongolesiska arméns högkvarter i Bunia. Men det verkar inte vara disciplin som prägla arméns aktivitet utan helt andra värden.

Under fem dagar besökte jag Goma och Bunia i östra Kongo tillsammans med en internationell delegation ordnad av Fonden för mänskliga rättigheter. Vi träffade kvinnoorganisationer, personal inom rättsväsendet, militär, lokala makthavare och sjukhus för att lära oss mer om det utbredda sexuella våldet mot kvinnor, och för att försöka påverka makthavare att sätta stopp för det.

Ingen vet exakt hur många kvinnor som har våldtagits, men det rör sig säkerligen om minst 100 000. Enbart 2007 anmäldes 30 000 våldtäkter, och mörkertalet är stort eftersom våldtäkt är tabubelagt. Systematiska våldtäkter har använts som ett krigsvapen. Nu är det fred i stora delar av Kongo, dock inte fullt ut i de östra provinserna, men våldtäkterna fortsätter. Ofta är våldtäkterna mycket råa. De utförs av rebeller, den kongolesiska armén och även av civila nu när soldater demobiliseras.

General Kinkela hävdade att han instruerade soldaterna att behandla alla kvinnor som vore de deras moder. Men domaren i militärdomstolen, som var den bästa domaren vi träffade, klagade över att när han ville häkta anklagade soldater så var det omöjligt för de hade flyttats till annan ort eller skyddades av sina överordnade. Kanske det inte vore så dumt att satsa mer på disciplinen som nämndes ovan … men då krävs det betydligt mer än en skylt.

Inom rättsväsendet förringar de flesta män vi pratar med våldtäkterna, trots att det finns en skarp lagstiftning sedan 2 år tillbaka. En åklagare hävdar att lagen mest används för att sätta dit personer man är i fejd med; en annan att flickan ju ofta gifter sig med förövaren och då bönar och ber för att mannen ska släppas fri. Han tillstår visserligen att visst kan det finns tryck från familjen. Vanäran över flickan och familjen kan göras ogjord om hon gifter sig med mannen.

Få våldtäktsmän har fällts i domstol och än färre avtjänar sitt straff. Fängelserna är förfärliga och många lyckas rymma. I Bunia träffar jag av en slump Moussa Diomandé från Sverige. Han är utsänd av kriminalvården för att för FN:s räkning arbeta med fängelserna i Ituri-regionen. Tidigt på morgonen besöker vi fängelset som är byggt för 250 personer, men hyser 500. Med enbart ett handfull fångvaktare kan de inte annat än att övervaka utsidan. Innanför murarna är det den starkes lag som råder. Lite läskigt känns det, men vi kommer ut igen.

President Kabila uttalade för något år sedan att våldtäkterna var oacceptabla, men sådana uttalanden från ledare behövs oftare. Det gäller också att följa upp orden med konkret handling, men rättsväsendet får inte ens 1% av statsbudgeten. Att få slut på straffriheten och höja kvinnors status är viktiga åtgärder.

I Kongo fick jag höra ”när freden kommer, kommer våldtäkterna att sluta.” Jag skulle vilja vända på det och säga att inte förrän våldtäkterna slutar har Kongo uppnått verklig fred. 

Cecilia Wigström