Göteborg-Posten 070702
Förverka kriminellas tillgångar!
Den organiserade brottsligheten har fått ett allt starkare grepp om Sverige och utgör en fara för själva rättsstaten när vittnen, poliser och åklagare allt oftare utsätts för hot och utpressning. För att slå hål på denna systemhotande brottslighet krävs många starka insatser. Vi vet att en av de tyngsta drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten är pengar. Därför är en viktig åtgärd att vässa lagstiftningen för att komma åt kriminellt intjänade tillgångar.
Alltför länge har vi i Sverige arbetat med trubbigare brottsbekämpande verktyg än flera andra länder. Nästan tio år har gått sedan våra nordiska grannländer fick en kraftfull förverkandelagstiftning för att komma åt olagliga inkomster. I slutet av 1990-talet tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning som presenterade flera bra förslag. De flesta hamnade dock i byrålådan, samtidigt som den organiserade brottsligheten har kunnat fortsätta använda vinsterna av brotten.
Dagens svenska lagstiftning innebär, i fall som exempelvis det uppmärksammade värdetransportrånet vid Landvetter flygplats, att det är alltför svårt att komma åt de kriminellas tillgångar. För att kunna förverka egendom ställs samma krav på bevisning som i ansvarsfrågan gällande själva brottet; alltså det ska vara ”ställt utom allt rimligt tvivel” att egendom härrör från brott. Det är stötande att brottslingar kan använda vinsten av sina brott när de har avtjänat fängelsestraffet!
Vår lagstiftning innebär att det är orimligt svårt att komma åt kriminella tillgångar. I stället behöver vi en lagstiftning där det räcker med att åklagaren kan ”göra sannolikt” att tillgången kommer från brott. Denna typ av utvidgat förverkande bör användas då personen befunnits skyldig för särskilt allvarlig brottslighet så som narkotikabrott, människohandel eller utpressning. Att på detta sätt, under vissa förutsättningar, sänka bevisbördan föreslogs redan av förverkandeutredningen 1999.
Våra nordiska grannländer liksom många europeiska länder har alltså redan en lagstiftning där sambandet mellan egendomen som förverkas och brottsligheten inte är i fokus. Man utgår från att den som begår denna typ av grova brottslighet inte är en förstagångsförbrytare och att de ekonomiska villkoren, i jämförelse med de lagliga inkomsterna, speglar dennes brottsliga verksamhet.
Ett rambeslut inom Europeiska Unionen 2004 medför att alla länder måste införa någon slags lagförslag om utvidgat förverkande. En departementspromemoria föreslår i december 2006 en svagare lagstiftning i Sverige där åklagaren fortfarande måste visa på ett samband mellan brottslighet och den egendom som ska förverkas. I höst ske regeringen komma med en proposition och Folkpartiet vill att den skall bli ett robust bidrag till kampen mot den organiserade brottsligheten.
Visserligen är sänkt bevisbörda - vilket en kraftfullare lagstiftning i enlighet med förverkandeutredningen innebär - en ny företeelse i svensk rättstradition, men så var fallet även i våra nordiska grannländer. Även om ansvar skulle läggas på den misstänkte att visa att tillgångarna intjänats på laglig väg innebär det fortfarande att åklagaren har bevisbördan för att den egendom som begärs förverkad sannolikt härrör från brottslig verksamhet. Skälen för förverkande måste fortfarande vara starka.
Alla brottsbekämpande myndigheter inser vikten av att komma åt de kriminellas tillgångar för att kunna stoppa den organiserade brottsligheten. Sverige behöver därför en vässad förverkandelagstiftning. Då kan vi också samarbeta bättre med våra grannländer mot denna brottslighet som i hög grad är gränsöverskridande.
Cecilia Wigström
Riksdagsledamot (fp)
Ledamot av justitieutskottet