NU krönika 22/1 2009
Horace och historien
Jag har fått en ny idol! Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl trollband hela riksdagen när han talade på invigningen av Sveriges jubileumsår till minne av Finlands och Sveriges skilsmässa . Med humor, poesi och skärpa ifrågasattes min förenklade bild av historien – där 1809 främst innebar en inledningen av 200 år av fred.
Skilsmässan 1809 var dock oerhört smärtsam och resultatet av krig. Det var först då som Sveriges stormaktstid slutade. Det svenska riket klövs itu, på grund av danska och ryska anfall från två håll, och vi blev det land som vi är än idag. Territoriet vi kallar Finland blev ryskt och lyckades först ett sekel senare få den självständighet som de försvarat i flera krig under 1900-talet. Namnet Sverige övertogs av den västra halvan av det forna riket, men det var ett helt nytt land, för i 600 år hade Sverige och Finland varit enade.
Den finske statsministern Matti Vanhanen betonade att det har blivit bra till slut. Vi är två välmående grannstater med gott samarbete, demokrati och välstånd, men han passade också på att fråga om Sverige gör tillräckligt för att möta den finska minoritetens kulturella och språkliga behov. En berättigad fråga, med hänsyn till vår gemensamma historia och den svenska minoritetens rättigheter i Finland.
Det är inte bara historiska skeenden som kan förvrängas och anpassas till olika syften, utan även samtiden. I partiledardebatten hävdade Mona Sahlin att regeringen är passiv inför lågkonjunkturen och till och med hade orsakat densamma. Det ligger i oppositionens roll att klaga, men osanningar slår oftast tillbaka.
Statsbudgeten förstärks i år med 40 miljarder kronor för forskning, infrastruktur, rot-avdrag och yrkesutbildningar. Som vår partiledare påpekade tillhör Sverige de länder i Europa som möter lågkonjunkturen mest offensivt; över de 1,3 % av BNP som EU har satt som riktmärke. Lägg därtill till de 28 miljarder konor som avsätts för fordonsindustrin.
Alliansen gav klokt nog besked om att krisen inte får förvärras genom att låta statsfinanserna skena iväg. Mona Sahlin vill däremot både ha och äta kakan, när hon betonar vikten av sunda statsfinanser men samtidigt ropar på mer ofinansierade insatser.
Att det går att förvränga historien det vet de borgerliga som styrde Sverige i början av 90-talet. Krisen då var inhemsk och ett resultat av överkonsumtion under flera årtionden. Ändå har socialdemokratin lyckats få många att tro att allt var den dåvarande regeringens fel. Jag tror däremot att Mona Sahlin kommer att misslyckas i sitt uppsåt att hävda att den nuvarande krisen inte är internationell.