NU krönika 5/2 2009
Laila Freivalds och yttrandefriheten
Rådet för mänskliga rättigheter inom FN har länge saknat trovärdighet. Diktaturer har suttit som bromsklossar och stoppat kritik mot andra diktaturer. Vid de reformer av FN-systemet som gjordes för något år sedan försökte västländerna få till stånd en förändring. Denna plenifria vecka åker jag och Helena Bargholtz till Genève för att på plats se om de lyckats. Nytt är att situationen i FN:s alla medlemsländer ska genomlysas och denna vecka står Ryssland och Kuba på dagordningen. Vi får se om det blir en tandlös eller en konstruktiv tillställning.
Förra veckan presenterade Nyamko Sabuni ett förslag till ny lag om nationella minoriteter. Sverige har fått stark kritik för att vi inte lever upp till Europarådets konventioner på området. Äntligen stärks minoriteternas rätt till inflytande och att få använda sitt språk; bl a ska det gå att kommunicera på samiska och finska med Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket, och Diskrimineringsombudsmannen.
Det här är viktiga förändringar. Om Sverige ska kunna tala med trovärdighet och ställa krav på andra länder som begår grova brott mot mänskliga rättigheter måste vi själva leva upp till konventionerna. Nu får vi hoppas att alliansregeringen också kan ge Sverige en sammanhållen samepolitik värd namnet.
En annan rättighet som då och då utsätts för prövning i Sverige är yttrandefriheten. Under den sk karikatyrkrisen beordrade dåvarande utrikesminister Laila Freivalds en medarbetare att ringa upp internetbolaget Levonline på vars server Sverigedemokraterna hade utlyst en karikatyrtävling.
I Eva Franchells bok ”Väninnan – rapport från Rosenbad” framkommer helt nya uppgifter som gör att Laila Freivalds agerande behöver utredas på nytt. I det tidigare KU-förhöret hävdade Freivalds att kontakten med företaget togs enbart för att erbjuda dem information om de utrikespolitiska aspekterna av publiceringen, men enligt Eva Franchell beordrade hon sina medarbetare att ”se till att den där sidan försvinner”.
Om uppgifterna stämmer är det mycket allvarligt. Tryckfrihetsförordningen och censurförbudet antogs efter andra världskriget just för att vi vid hotfulla utrikespolitiska situationer inte skulle använda vår yttrandefrihet som dragspel. Lars Leijonborg väckte den första ku-anmälan mot Freivalds och nu har jag väckt den andra för att konstitutionsutskottet ska ta upp Freivalds agerande till förnyad granskning. För försvarare av de mänskliga fri- och rättigheterna bör det vara viktigt att få klarhet i hur vi hanterar yttrandefriheten.