NU krönika 27/11 2008
Lissabonfördraget i hamn
Så var då äntligen Lissabonfördraget ratificerat även av Sverige! Förra torsdagens debatt och omröstning i kammaren bjöd på spänning och dramatik. Ett bra tag före omröstningen visste vi att det fanns eu-kritiska alliansriksdagsledamöter, men det verkade först inte hota våra möjligheter att nå den trefjärdedels majoritet som krävs för att riksdagen ska få överföra beslutanderätt till EU. Men när så v och mp plötsligt kungjorde att de tänkte använda grundlagens minoritetsskydd för att bordlägga frågan i ett år, var lugnet borta.
Riksdagshuset surrade av rykten. Skulle v och mp som har 41 röster lyckas skrapa ihop ytterligare 17 röster och då komma upp i den sjättedel som krävs för att få till stånd en bordläggning med hänvisning till att fri- och rättigheterna berörs? I ena stunden sades det vara 10 kritiker inom moderaterna. I andra stund var den siffran nere på 1. Och vem hade koll på sossarna?
Spännande krydda i tillvaron för en riksdagsledamot, men samtidigt oro för utgången; särskilt för oss folkpartister som bejakar EU-samarbetet och som har Cecilia Malmström som ansvarig för EU-relationerna i regeringen. Utsikten att Sverige skulle vara ett av länderna som satte ytterligare käppar i hjulet för att mer demokratiskt och effektivt EU-samarbete roade inte.
Kvittningsman Christer Winbäck hade bråda dagar tillsammans med övriga partiers ”inpiskare” för att räkna ut hur många riksdagsledamöter som kunde vara frånvarande. På onsdagsmorgonen ombeddes vi som tidigare beviljats kvittning att frivilligt avstå. Till slut fick många helt enkelt pallra sig in ändå.
Stackars Camilla Lindberg, som jag dagen innan stött på i korridoren med tappad röst och feber på väg till ett studiebesök i Malmö, hade inte blivit bättre av den resan, och fick mellan spyor medverka vid omröstningen halv tolv på torsdagskvällen.
När debatten väl började kl 12 på torsdagen visade det sig att även en vänsterpartist kan inspireras av den amerikanska kongressen och filibustrandets hemland. Normal talartid är enligt praxis 10 minuter, men man har rätt att tala hur länge som helst och det gjorde EU-motståndarna. En del levde nog i samma villfarelse som jag, nämligen att riksdagen inte längre voterade efter kl 23.
Efter att Carl B Hamilton som siste talare lysande tydliggjorde hur mp:s omsvängning i EU-frågan inte är vatten värd genomfördes voteringen med en tydlig 3/4 majoritet för och minoritetsbordläggningen avvisades. Skönt! Att använda minoritetsbordläggning på detta sätt kan knappast ha varit avsikten när riksdagsordningen skrevs, men det bidrog onekligen till en spännande riksdagsvecka.