Publicerad i Tidningen NU 16/10 2008
Livshjälp är socialliberalt
Mats ångrade aldrig att han avstod från aktiv dödshjälp. Han var annars inställd på detta när cellgifterna inte längre kunde hindra hjärntumören. Han hade redan blivit medlem i Dignitas i Schweiz – till min förtvivlan. Efter läkarens besked om att han inte skulle ligga som kolli utan dö relativt snabbt, samt löfte om fungerande smärtlindring, ville min man också att vi istället skulle få så lång tid som möjligt tillsammans.
Denna tid var oerhört svår, men samtidigt full av vacker kärlek. Jag tror att smärta och glädje ofta är två sidor av samma mynt. Omtanke från familj, kollegor och vänner omslöt oss och framförallt var kärleken mellan mig och Mats påtagligare.
Jan Ertsborn, Eva Flyborg och Barbro Westerholm har väckt motioner om att öppna upp för aktiv dödshjälp. Landsmötet har tagit ställning mot hittills, men jag har känt att fråga är en ”bubblare”. Och det har gjort mig orolig.
Aktiv dödshjälp är en allt för enkel utväg. För mig innebär socialliberalism att staten ska bistå människor med livshjälp. Med det menar jag palliativ vård - lindring av illamående, ångest och smärta som uppstår i livets slutskede - dessutom god omvårdnad från hemsjukvård och hemtjänst. Mats och jag hade turen att få allt detta, men den palliativa vården är eftersatt på många håll i landet. Att garantera den livshjälpen är något för Folkpartiet att lägga kraft på.
Dödshjälp är en alltför komplicerad etisk fråga för att driva med hänvisning till sifo-undersökningar. Många blandar ihop passiv och aktiv dödshjälp till exempel. Det är förledande att tro att liberalism med valfrihet för individen kan appliceras på detta område rakt av.
Mia Franzén ville ha en nollvision för självmord. Det har nu anammats av folkhälsominister Maria Larsson. Vilka skulle effekterna bli om det skulle vara svenska statens uppgift att aktivt döda? Vid vilka sjukdomar skulle vi sätta gränsen? Ska skattemedel gå till detta? Ska det stå ”kryssa för livet eller döden” på någon av försäkringskassans blanketter i framtiden?
Jag vet att alla inte känner att livet är meningsfullt eller har familj som stöttar dem vid svår sjukdom. Men det vill jag hellre möta med förbättrad handikappvård, äldreomsorg och sjukvård där människor får äkta omtanke och hittar livslust. Låt oss inte resignera till aktiv dödshjälp.
Det är ingen tvekan om att den palliativa vården i Sverige behöver rustas upp och förstärkas. Jag och Mats fick det stöd av samhället som vi behövde för att klara av hans vandring mot döden. Alla bör få den möjligheten.