Enligt en seglivad myt användes Rannebergen i Göteborg som en ättestupa i det förkristna Sverige. Ättestupor har egentligen inte använts någonstans i landet, men myten spreds för att visa hur dålig moral människorna hade innan kristendomen gjorde sitt intåg. Det är dock inte utan anledning som ordet lever kvar, eftersom få frågor i så hög grad som döden upptar vår uppmärksamhet.
Aktiv dödshjälp är förbjuden i Sverige, och lika lite som ättestupan har använts historiskt finns det behov av en modern sådan idag. Återstår gör frågan om vården i livets slutskede: Hur och när skall denna kontrolleras av den enskilde? Region Skånes beslut att införa livstestamente är ett etiskt problematiskt svar på den frågan.
Ingen människa kan, förrän hon själv närmar sig döden, veta hur hon verkligen vill ha det. För hur kan en stark och frisk 30-åring veta hur hon kommer att vara när hon blir sjuk långt senare i livet eller drabbas av en plötslig sjukdom? Det enda människan verkligen har är sitt liv, och det brukar hon klamra sig fast vid även under de mest extrema omständigheter – inte alla människor, men de flesta.
Därför blir det fel när patienter skall upprätta livstestamenten om situationer som ännu inte inträffat. Det som patienten uttalar sig om är inte egentligen sig själv. Istället uttrycker hon synen på människor som befinner sig i tillstånd som hon är rädd att hamna i.
Problemen med införandet av ett livstestamente tar dock inte slut här. Hur skall man göra om patienten är medvetslös eller av andra skäl inte kan kommunicera med omvärlden? Hur vet man då om personen fortfarande har samma vilja att exempelvis avstå livsuppehållande behandling som när hon eller han skrev dokumentet? Vem skall vidare bedöma om livstestamentet är äkta?
När allt kommer omkring handlar det om huruvida vi vill riskera att en människas liv förkortas utan att vara säkra på att detta är vad personen vill. Och vem skall vi i så fall ålägga detta omöjliga beslut?
Förutom den naiva önskan att vilja kontrollera döendet innebär livstestamenten en potentiell stress. Myndigheter ger oss möjlighet att berätta långt i förväg hur vi vill bli vårdade i livets slutskede: då uppstår också det potentiella ansvaret att fylla i pappret. Vill du att dina anhöriga skall kallas till sjukhuset när din tid är ute, lyder en fråga. Det är orimligt att en barnlös 25-åring skall svara på detta, eftersom svaret kanske plockas fram när hon är en 55-årig mormor.
Det är svårt att se att införandet av hypotetiska spekulationer kring fundamentala existentiella frågor i en patientjournal skall ge vägledning vid oförutsägbara situationer. Däremot är det ett rimligt krav att patienten, när hon väl står inför ett terminalt vårdbehov, skall kunna ge direktiv om hur hon vill bli vårdad.
Cecilia Wigström (FP)
Riksdagsledamot från Göteborg