Vart tog (s)olidariteten vägen?

I förra veckan fälldes de ansvariga för Madridbomberna 2003 då nära 200 personer dödades och men än tusen skadades. Det hemska terrordådet fick EU:s medlemsstater att enas kring en solidaritetsklausul som nu också förs in i det nya fördraget. Högtidligt har statschefer och premiärministrar lovat varandra att ställa upp om ett land utsätts för terrordåd eller naturkatastrof. Jag tycker det är fint. Det spelar ingen roll vilket land vi bor i. Vi bryr oss om varandra. Vissa länder är till och med beredda att ställa upp med militära medel om det skulle behövas.

Hur ofta solidaritetsklausulen kommer att användas vet vi inte. De flesta länder har ganska god kapacitet att klara av kriser själva. Storbritannien behövde inte hjälp sommaren 2005, men säkert kan också otänkbara scenarios inträffa. Det om något har jag åtminstone lärt av tsunamin. Så det är bra att vi skaffar beredskap för det värsta.

Just nu jobbar EU på att kunna förverkliga solidaritetsklausulen i praktiken. Orden ska bli verklighet. Redan efter World Trade Center-katastrofen upprättades ett nätverk av medlemsstaternas polisiära insatsstyrkor det sk. Atlasnätverket. Det har genomfört gemensamma seminarier och utbildningar. Jag som är relativt ny i polissammanhang i justitieutskottet är dock rätt förvånad att man inte ägnat mer sig åt konkreta övningar. Detta kan jämföras med svenska militära förband som samövar i stor omfattning med EU- och Nato-länder nästan dagligdags.

Men nu äntligen ska justitieministrarna ta nästa steg. Den 8-9 november kommer beslut tas om mer övningar och enighet ska nås om de rättsliga grunder som krävs för att möjliggöra operativt samarbete i krissituationer.

Alliansen ser mycket positivt på detta, och det naturliga vore väl att det enbart var mp och v som var negativa. Men till min förvåning så deklarerade även socialdemokraterna vid ett saksamråd i justitieutskottet en negativ inställning till detta. Även om samarbetet bygger på frivillighet så anser de att Sverige inte kan säga ja nu och sedan stå utanför.
 
Jag har svårt att se vad det är för fel med att ha utländsk polis i Sverige om vi behöver hjälp. Likaså känns det helt naturligt att vi ställer upp solidariskt om exempelvis Sydfrankrike skulle drabbas av en megastor skogsbrand. Och om vi nu inte vill vara solidariska i praktiken, varför ska Sverige gå så långt som att lägga in ett veto och stoppa alla andra länder från att förverkliga detta? Hur kan ett parti - som skrivit under på ömsesidiga försvarsgarantier, med undantag för alliansländer - hävda att det inte går att stå utanför ett frivilligt samarbete? Det var Göran Persson som skrev under solidaritetsklausulen. Har Mona Sahlin en helt annan inställning till europeiskt samarbete eller vill hon jämka sig med övriga oppositionen inför valet 2010? Vart tog solidariteten vägen?

Cecilia Wigström
Riksdagledamot (fp)