artikeln publicerades i SvD den 3 augusti 2010
Fånge nr 36 i Eiraeiro-fängelset norr om Asmara, den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, har nu suttit fängslad i snart nio år, över 3000 dygn, för att ha använt sin yttrandefrihet i Eritrea. Något åtal har inte väckts, än mindre har rättegång hållits eller dom avkunnats.
I helgen gavs en ”förklaring” till detta rättsövergrepp. Den eritreanske presidentens närmaste rådgivare Yemana Gebrab hävdade att det är ”på grund av brottets allvarliga karaktär” – Isaak skulle ha medverkat till att underlätta en invasion från Etiopien – som hans sak inte prövas i domstol. Påståendet kan inte tas på allvar. I varje normal rättsstat skulle en sådan anklagelse ligga till grund för rättslig behandling. Men så fungerar inte diktaturen Eritrea.
Den kritik mot regimen som Isaaks tidning Setit hade uttryckt ledde till att han den 23 september 2001 sveptes med i den våg av gripanden som riktades mot en rad oppositionella. För detta har han av Amnesty International som ende svensk utsetts till samvetsfånge. Rader av medfångar har dött.
Det växande kravet på hans omedelbara frigivning har dessvärre ännu inte haft någon effekt på den ansvarige, Eritreas president Afewerki. Tills dennes personliga straffutmätning har upphävts måste arbetet för Isaaks sak fortsätta. Den svenska opinionen är sedan länge engagerad på bred front – nu måste en internationalisering av opinionsarbetet ta vid. Den svenska regeringen tog upp fallet Isaak i årets utrikespolitiska deklaration (17/2) och slog fast att ”försvaret av de mänskliga rättigheterna är en grundsten i svensk utrikespolitik. Vi verkar för att stödja MR-förespråkare runt om i världen. Arbetet för den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks frigivning fortsätter.”
I det arbetet är EU-medlemskapet en tillgång i det att Sverige kan verka via andra regeringars företrädare och den nya utrikesförvaltningen i EU i kontakter med Asmara-regimen. Europaparlamentet antog i januari 2009 en resolution med krav på Isaaks frigivning. Fallet har nu också, tack vare enskilda ledamöter, väckts hos EU-kommissionären för biståndsfrågor Andris Pielbalgs som aviserat att frågan ska tas upp vid ett besök i Eritrea. EU-aktörers engagemang i fallet har extra värde eftersom EU:s bistånd till Eritrea, cirka 120 miljoner euro per år, är ett av de få medel som står till buds för påtryckningar på regimen.
En av få ljuspunkter i sammanhanget är också FN-resolutionen 1907 i vilken säkerhetsrådet för ett halvår sedan införde sanktioner mot regimen i Eritrea med anledning av dess vägran att respektera tidigare embargon mot inblandning i konflikten i Somalia. Bland FN:s anklagelsepunkter ingår Eritreas militära stöd till terrorgrupper som al-Shabaab som destabiliserar regionen och förhindrar freds- och försoningsprocessen. Den breda enigheten i säkerhetsrådet kring resolutionen berör visserligen inte just Dawit Isaaks fall men utgör ändå en plattform från vilken FN-aktörer kan agera.
En sådan aktör är FN:s speciella sändebud Margot Wallström. Vi riktar här en vädjan till henne att i relevanta sammanhang väcka frågan om Dawit Isaaks frigivning, väl medvetna om att hon har andra åligganden i sitt uppdrag till värn för utsatta kvinnor i krig och konflikter. Men även bland de politiska fångarna i Afewerkis tortyrfängelse finns män med drabbade kvinnor i familj och släkt.
Även våra kolleger i parlamenten runtom i Europa är nu informerade om fallet Isaak. Det skedde i form av ett brev, undertecknat av representanter från riksdagens sju partier, som på initiativ av riksdagens tvärpolitiska nätverk för Dawit Isaaks frigivning i samband med riksdagens sommaruppehåll skickades till över 300 ledamöter av utrikesutskotten.
I brevet berättar vi om de senaste rapporterna från en tidigare fångvaktare om Isaaks svåra fysiska och psykiska tillstånd, samt det faktum att regimen hittills vägrat att respektera sina åtaganden om humanitära rättigheter i enlighet med internationella regler. Brevet avslutas med en vädjan om parlamentarikernas stöd för fortsatta insatser.
Vi har inga förväntningar på omedelbara resultat. Det är stor risk att vi när riksdagen återsamlas efter valet på nytt får väcka den årliga motionen om arbetet för Isaaks frigivning, som senast samlade 25 ledamöter från sex partier. Men hoppets låga får inte slockna. Margot Wallström kan bidra till att hålla hoppet levande.
MATS JOHANSSON
riksdagsledamot (m)
CECILIA WIGSTRÖM
riksdagsledamot (fp)