Hej,
Igår hade vi en sex timmar lång debatt i riksdagen om regeringens handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det visar på stort engagemanget i frågan och både jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och folkhälsominister Maria Larsson deltog.
Det är unikt i världen att ett land har en sammanhållen strategisk handlingsplan som binder ihop insatser inom olika samhällsområden för att bekämpa våld mot kvinnor. Över 800 miljoner kronor satsas på 56 olika åtgärder för att förbättra det arbete som bedrivs inom olika myndigheter från lokal till nationell nivå, liksom inom frivilligrörelsen.
Arbetet innebär förebyggande insatser, ökat skydd och stöd till våldsutsatta, stärkt rättsväsende, insatser mot våldsutövare, samverkan och ökad kunskap/forskning. FN har berömt Sverige för handlingsplanen och jag tror vi med några års perspektiv kan se att detta är den största insatsen på området sedan kvinnofridspropositionen 1998.
Några åtgärder jag vill lyfta fram är den handbok som utarbetats för att sjukvården ska omhänderta sexualbrottsoffer bättre så att fler offer anmäler brott till polisen och stödbevisning säkras. Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala har utarbetat boken genom att föra samman personal från sjukvården, rättsväsendet, frivillig organisationer och psykosociala yrken. Det visade sig snabbt att de talade olika språk. Polisen hade inga rutiner för att omhänderta prover som sjukvården tog. Sjukvårdspersonal slängde gärna blodiga kläder i en plastpåse pga smittorisken, men då förstörs det DNA som polisen behöver, osv. Handboken visar på vikten av samverkan och nu ska den föras ut i sjukvårdssverige och kunna vara en referens för andra yrken.
Behandlingen av våldsamma män så att inte fler kvinnor faller offer för samma man är en annan viktig sak. Kriminalvården har dubblerat antal män som går behandlingsprogram och Socialstyrelsen ska kvalitetssäkra det arbete som utförs av socialtjänst och frivillig organisationer för de män som inte är dömda, men får behandling.
Jag kan också nämna översynen av straffet för grov kvinnofridskränkning, vilken idag är från 6 månader till 6 år, men där genomsnittet enbart döms till 11 månader. Fp anser att det bör vara minst 1 år.
Oppositionen kritiserade oss främst för att handlingsplanen inte innehåller en könsmaktsanalys. Det hjälpte inte hur många gånger jag påpekade att vi i inledningen på handlingsplanen utgår från FNs deklaration om eliminering av mäns våld mot kvinnor från 1993, där det står tydligt att våldet är en effekt av historiskt ojämställda maktrelationer mellan kvinnor och män. Jag insåg till slut att det är tydligen endast antalet ord som räknas. Men jag har inget emot att förlora den tävlingen. Det viktiga för mig är gå från ord till handling. Nu gäller det att myndigheter och frivilligorganisationer använder handlingsplanen för att utveckla sina insatser och ställa krav på myndigheter. Vårt gemensamma mål är att utrota detta vidriga förtryck av kvinnor som pågår i 2000-talets Sverige.
Vänliga hälsningar,
Cecilia Wigström