.bmp)
Hej,
Sommaren går mot sitt slut. Jag har hunnit med att vandra Padjelantaleden i Lappland. Det var fantastiskt vackert och ett intressant möte med samisk kultur. Det väckte vilja att lära mer om samernas ställning i Sverige. Jag vet att det finns internationella konventioner om ursprungsbefolkningars rättigheter, men har förstått att vi är dåliga på att leva upp till dem. Men det blir inte ämnet för detta brev, utan en annan sommarföreteelse, nämligen våldtäkter som tyvärr alltid ökar till antalet på sommaren.
I Västra Götaland gjordes 60-65 anmälningar under juli, vilket är en ökning med minst 10% procent jämfört med förra året. Alliansen satsar ju på behandling av sexbrottslingar, men vissa kommer att återfalla ändå och Sverige har inget bra sätt att hantera dem. Jag har därför frågat justitieministern om möjligheterna till eftervård för sexualbrottsdömda.
I Kanada kan sexualbrottslingar åläggas att övervakas i upp till tio år efter frigivning och följa en individuell handlingsplan. Det kan innebära att personen ska delta i behandling, avstå från droger med mera. Att avvika från handlingsplanen är i den kanadensiska lagstiftningen ett åtalbart brott i sig, som kan leda till fängelse. Folkpartiet vill att principerna i den kanadensiska modellen bör prövas i Sverige för att minska risken att samma man förstör ännu fler unga kvinnor (eller mäns) liv.
En annan tid då våldtäkter ökar, lavinartat till och med, är i krig. Jag deltog nyligen i en internationell delegation till Kongo, och fick höra fruktansvärda vittnesmål om hur kriget har påverkat kvinnornas situation. Alla olika väpnade grupperingar har använt massvåldtäkter som en del i krigföringen och trots att situationen nu har stabiliserats någorlunda så fortsätter våldtäkterna.
Ingen vet exakt hur många kvinnor som har våldtagits, men det rör sig säkerligen om uppemot 100 000. Våldtäkt är väldigt tabubelagt, och utsatta kvinnor kan bli utstötta av sina familjer. Läkare utan gränsers sjukhus i Bunia har ändå fler hundra kvinnor i månaden som söker hjälp eftersom många våldtäkter är väldigt brutala. En tredjedel av kvinnorna kom inom 72 timmar och kunde då få anti-HIV-piller liksom dagen-efter-piller.
Vår resa till Kongo avslutades med ett besök i huvudstaden Kinshasa där vi träffade politiker, FN, EU och internationella biståndsgivare för att försöka få dem att prioritera kvinnornas situation. Nästa månad kommer Kongos vice justitieminister till Stockholm och då ska jag försöka få till ett möte och lyfta frågan igen.
Jag har skrivit en artikel om resan till Kongo och om vad som måste göras för att få stopp på våldtäkterna där. Om du vill läsa mer hittar du den
här.
Vänliga hälsningar,
Cecilia Wigström