Det angelägna att befästa är hur judar, romer, homosexuella och oliktänkande i Tyskland blev förföljda och systematiskt mördade och att det inte är unikt för Nazityskland. Det kan hända och händer igen. Det hände i Kambodja under Pol Pot och i Rwanda 1994, och det upprepas i dagens Darfur. Det var ingen engångsföreteelse. Det har hänt. Det pågår idag. Och det kan hända här!
Vi är samma slags människor som de som levde i Tyskland på 30- och 40-talet. Vi kan också utvecklas till bödlar och offer om vi inte ser upp. Nobelpristagaren Imre Kertesz visar i sin självbiografiska bok Mannen utan öde hur människan anpassar sig sakta, sakta – nästan omärkligt – och plötsligt är man där, genom de små stegens tyranni, i en tidigare otänkbar situation, under förhållanden man inte längre kan ta sig ur.
Alla berättelser från överlevande och lägervakter, i böcker, filmer och minnesdagar behövs för att ständigt påminna oss om hur snabbt ett samhälle kan avhumaniseras samtidigt som de som levt nära ett folkmord efteråt kan stå där och säga ”vi visste inget”.
Genom kunskap och allmän medvetenhet minskar vi risken för att bli tagna på sängen; att tillräckligt många reagerar och sätter stopp för ondskans frön redan när de är i sin linda. De ondskans frön som består av intolerans, anti-semitism och rasism och som finns omkring oss.
De måste bemötas med ideal som respekt för mänskliga rättigheter, jämlikhet, frihet och tolerans. Genom kunskap om Förintelsen vet vi vad som kan hända om vi inte står upp för dessa ideal.
Intoleransens frön har redan satts i jord och börjat gro. Det är inte utan anledning som homosexuella män inte vågar hålla sin partner i handen på gatorna i Göteborg, att judiska män inte bär kippa på vägen till synagogan och att vi aldrig ser muslimer be mot Mecka i Slottsskogen. Sverigedemokraternas inträde i Göteborgs kommunfullmäktige befäster intoleransen och är ett bevis på att vi inte gjort tillräckligt för att värna våra ideal. De första små stegen på tyranniets väg är tagna. Men kampen är långt ifrån förlorad om du och jag hejdar intoleransens frön från att slå ytterligare rot och växa sig starka.
En person som värnade dessa ideal även i svåra tider var Anne Frank. Hon skriver i sin dagbok i juli 1944 femton dagar innan de arresteras: ”Det är ett under att jag inte har givit upp alla förhoppningar ty de verka onaturliga och ogenomförbara. Ändå håller jag trots allt fast vid dem för att jag ännu tror på det goda hos människan. Det är omöjligt för mig att grunda mitt liv på död, elände och förvirring. Jag ser hur världen alltmer förvandlas till en öken, jag hör allt starkare det annalkande ovädret, som ska döda också oss, jag känner med i miljoner människors lidande och ändå, när jag tittar upp mot himlen, tror jag att allt åter ska vända sig till det goda, att också denna hårdhet ska få ett slut, att åter fred ska prägla världsordningen. Under tiden måste jag hålla mina ideal högt, kanske de trots allt kan utföras i tider som kommer.”
Anne Frank fick inte leva för att förverkliga sina ideal i ett demokratiskt Europa, men hennes ord har levt vidare och med dem hennes tro på det goda hos människan. Nu vilar det på oss att stå upp för toleransen i Anne Franks anda.
Så ge bort någon bok till ditt barn eller barnbarn. För kunskapen vidare. Se till att medvetandet om Förintelsen och den fruktansvärda ondska som uppstår när inte alla människor anses lika värd - lever vidare i framtida generationer.
Vänliga hälsningar,
Cecilia Wigström
Ps. Avslutningsvis vill jag kort ta upp ett annat ämne. Just nu diskuteras ett utredningsförslag om att införa 0,2 promille även på sjön för båtförare. Har du någon åsikt i ämnet tar jag gärna emot den.