Cecilia Wigströms månadsbrev – oktober 2008
Hej,
Det har hänt en del förändringar i mitt riksdagsarbete. Mauricio Rojas har lämnat riksdagen och jag är folkpartiets nya representant i konstitutionsutskottet. Som statsvetare ska det bli intressant att arbeta med författningsfrågor och granskning av regeringen. Jag kommer inte att släppa mitt engagemang mot den organiserade brottsligheten för jag kvarstår som suppleant i justitieutskottet och ledamot av Rikspolisstyrelsen.
Detta brev ska dock handla om något helt annat eftersom det pågår en begynnande debatt inom mitt parti och ute i samhället om aktiv dödshjälp. Något som jag är starkt tveksam till.
Min man ångrade aldrig att han avstod från aktiv dödshjälp. Mats var annars inställd på detta när cellgifterna inte längre kunde hindra hjärntumören för några år sedan. Han hade redan blivit medlem i Dignitas i Schweiz – till min förtvivlan. Efter läkarens besked om att han inte skulle ligga som kolli utan dö relativt snabbt, samt löfte om fungerande smärtlindring, ville Mats också att vi istället skulle få så lång tid som möjligt tillsammans.
Denna tid var oerhört svår, men samtidigt full av kärlek. Jag tror att smärta och glädje ofta är två sidor av samma mynt. Omtanke från familj, kollegor och vänner omslöt oss och kärleken mellan mig och Mats var påtagligare.
För mig innebär socialliberalism att staten ska bistå människor med livshjälp. Med det menar jag palliativ vård - lindring av illamående, ångest och smärta som uppstår i livets slutskede - dessutom god omvårdnad från hemsjukvård och hemtjänst. Mats och jag hade turen att få allt detta, men den palliativa vården är eftersatt på många håll i landet. Att garantera den livshjälpen är något för samhället att lägga kraft på.
Aktiv dödshjälp är en allt för enkel utväg. Det är en alltför komplicerad etisk fråga som man inte kan argumentera för med hänvisning till att det finns stöd i sifo-undersökningar. Många blandar ihop passiv och aktiv dödshjälp till exempel. Det är förledande att tro att valfrihet för individen kan appliceras på detta område rakt av.
Folkhälsominister Maria Larsson har anammat en nollvision för självmord. Vilka skulle effekterna bli om det i stället skulle vara svenska statens uppgift att aktivt döda? Vid vilka sjukdomar skulle vi sätta gränsen? Ska skattemedel gå till detta? Ska det stå ”kryssa för livet eller döden” på någon av försäkringskassans blanketter i framtiden?
Jag vet att alla inte känner att livet är meningsfullt eller har familj som stöttar dem vid svår sjukdom. Men det vill jag hellre möta med förbättrad handikappvård, äldreomsorg och sjukvård där människor får äkta omtanke och hittar livslust. Låt oss inte resignera till aktiv dödshjälp.
Det är ingen tvekan om att den palliativa vården i Sverige behöver rustas upp och förstärkas. Jag och Mats fick det stöd av samhället som vi behövde för att klara av hans vandring mot döden. Alla bör få den möjligheten.
Vänliga hälsningar
Cecilia Wigström