Få insatser betyder nog så mycket för enskilda berörda människor som en väl fungerande palliativ vård för den som befinner sig i livets slutfas och alla i omgivningen vet att det finns inget hopp annat än ett värdigt, hänsynsfullt och smärtlindrande farväl, som kan gå väldigt olika fort. Vi är nog alla överens om hur väsentligt det är. Det är också ett av de prioriterade områdena inom sjukvårdspolitiken. I en stor kommun som Göteborg finns det förutsättningar för en god palliativ vård med tanke på den smala specialitet denna insats utgör, som kan vara svår att upprätthålla i små organisationer i mindre kommuner.

 

Det finns i Göteborg tre hospice, vård i klivets slutskede för den som av olika skäl inte kan eller vill vara kvar hemma, som genom beslut i fullmäktige på en motion från undertecknad hanteras via resursnämnd Högsbo för att garantera deras fortlevnad. När det kommer till den motsvarande palliativa vården i det egna hemmet och på äldreboendena ser situationen annorlunda ut. Det är de enskilda stadsdelsnämnderna som fullt ut har ansvaret och man har valt olika modeller. Väster har samlat det palliativa teamet till Högsbo medan andra allt mer tar över den i sina ordinarie hemtjänst- och hemsjukvårdsverksamheter. Linnéstaden och Centrumregionen är det senaste exemplet. Faran med det är att det uppstår en situation liknande den i mindre kommuner när det gäller att upprätthålla kvalitet, flexibilitet att klara olika typer av insatsbehov, situationer och toppar samt att kunna rekrytera rätt kompetens.

 

Palliativ vård är inte en äldreomsorgsfråga, lika lite som hospicen är det, då man snarare vänder sig till yngre mitt i livet som drabbats av en många gånger plötslig obotlig sjukdom, än äldre som allteftersom fått olika ålderskrämpor. Det är lätt att den palliativa vården sammanblandas med övriga insatser för äldre och kompetensmässig å ena sidan breddas, å andra sidan tunnas ut i just det som är den palliativa vårdens egentliga uppdrag. Till det kommer sjukvårdens svårigheter att hantera snart sagt 21 olika modeller vad gäller behovet av läkarförsörjning. Sjukvården lyfter också fram detta i sin analys av det beslut SDN Linnéstaden fattat om att ”ta hem” den palliativa vården.

 

Det går att lyfta fram fördelar och nackdelar med olika modeller och lösningar. Utifrån den enskilda stadsdelsnämndens horisont kan en lösning säkerligen anses mest effektiv medan andra förespråkar en annan. Detta är dock också ett ansvar för kommunen i sin helhet att vaka över med tanke på den specifika insats för ett fåtal personer över kommunen som helhet det är fråga om. Det är inte heller rimligt att göteborgarna beroende på var de råkar bo erbjuds olika möjligheter till och olika nivå på den palliativa vården.

Jag vill nu mot bakgrund av det ställa följande frågor,
1. Finns det i kommunen idag någon samlad syn på den palliativa vården och på vilket sätt den skall erbjudas göteborgarna för att upprätthålla en acceptabelt god kvalitet?

2. Anser du i så fall att stadsdelarna idag lever upp till det så som det nu är organiserat?

3. Finns det därutöver ett mer samlat arbete i syfte att nå en överenskommelse med regionen för hur läkarförsörjningen skall garanteras?