Inledningsanförande kommunfullmäktigedebatt 2006-09-14 om folkpartiets förslag om en kraftfull integrationsstrategi i Göteborgs kommun.
Ordförande, fullmäktige!
Göteborg är inte en stad, Göteborg är en delad stad!
På ena sidan det Göteborg som växer och frodas i högkonjunkturens spår. På andra sidan det Göteborg som inte hänger med. Som tvärtom backar, trots högkonjunkturen!
Tänk tanken hur det blir när lågkonjunkturen kommer. För den kommer!
70.000 göteborgare lever redan idag i områden som kan betecknas som utanförskapsområden. Där medelinkomsten är under fattigdomsgränsen, där uppemot hälften och ännu fler inte har ett arbete, där allt fler unga inte når godkända betyg och utbildningsmålen i skolan.
Och de blir bara allt fler. Det är en social, samhällelig, ekonomisk och rentav nationell katastrof utan motstycke.
I ljuset av det är tystnaden om denna fråga i kommunfullmäktige och andra centrala kommunala organ rent ut sagt märklig. Det är en närmast öronbedövande tystnad.
Detta är inte en fråga för enkom bostadsbolagen i utanförskapsområdena. Det är inte en fråga bara för de berörda stadsdelsnämnderna. De gör nog så gott de kan och rentav mycket bra saker.
Men det räcker inte.
Det är en fråga för oss alla i hela göteborgssamhället. Det är ett hot mot hela vårt välstånd och hela bilden av det ”go’a glada Göteborg”, när verkligheten för en stor del av våra göteborgare är något helt annat.
Istället för att skapa möjligheter för alla, skapar vi utanförskap för några.
Vi i folkpartiet och vår allians har naturligtvis en rad förslag på vad som behöver göras.
Men en viktig utgångspunkt för oss är samtidigt, att ingen sitter inne med alla svar.
Vi måste alla ta på oss ett ansvar för misslyckandet. Men vi måste då börja med att erkänna att det är ett misslyckande.
Det är ett misslyckande när enskilda människor och grupper av människor står utanför. Inte får arbete. Inte klarar sig i skolan. Inte släpps in.
Det handlar om en politik som inte lyckas skapa jobb och då är det de som från början har svårast att komma in på arbetsmarknaden som ställs utanför.
Det handlar om en skola som misslyckas med sin grunduppgift att ge alla elever det stöd de behöver för att klara sig i livet.
Det handlar om diskriminering och en oförmåga hos oss infödingar att se och våga ta till oss det nya.
Oavsett de enskilda orsakerna, så gör det att människor, grupper av människor och hela geografiska bostadsområden hamnar i ett i längden förödande utanförskap.
Det blir ett ”vi” och ”dom”.
Det skapar missmod, sociala problem som lätt blir till kriminalitet och negativa subkulturer, som ytterligare stänger in och fjärmar från det omgivande samhället.
Detta när vi egentligen har framtidskraften i dessa områden. Där finns unga med initiativkraft, människor med utbildning och yrkeskunskaper och andra perspektiv, internationella erfarenheter och kontaktnät, förmåga till företagande.
Precis allt det vi behöver i vår globaliserade värld. Och detta kastar vi idag bort. Det är så förödande dumt.
Jag blir bestört när jag möter människor med drömmar, drivkrafter och förmågor som idag beskärs, passiviseras och till slut demoraliseras.
Vi behöver istället frigöra deras initiativkraft, att i gemenskap med andra bidra till allas vår gemensamma välfärd.
Vi kan ha en lång diskussion om vägen dit. Jag är övertygad om att svenskan är en viktig grund för att kunna bli delaktig här i Sverige. Jag är övertygad om att arbete och företagande är förutsättningen för att komma in i vårt samhälle. Jag är övertygad om att skolan har en nyckelroll för de unga.
Jag tror att vi kan vara överens om hel del. Och en integrationsstrategi löser naturligtvis inte i sig problemet med utanförskapet. Det tror inte ens jag.
Men, vi behöver kraftsamla.
Så viktig är frågan för oss i Göteborg. Så allvarlig är situationen. Och det kräver kommunledningens aktiva engagemang.
Det är självklart så att själva jobbet görs ute i de enskilda verksamheterna och att många av de bästa idéerna att ta tillvara finns där.
Men processen fram och insikten om att frågan ständigt hålls levande från vardag upp på högsta nivå och tillbaka är en signal stark nog om att vi inte accepterar att lämna de människor och verksamheter som berörs åt sitt öde.
Det är då med stor förvåning jag läser majoritetens svar. Antagligen är det tänkt att det skall visa på hur allvarligt man tar på frågan genom att nu fylla på kommunens styrmodell med s k balanserade styrkort, med ett särskilt kriterium för integration.
Men, kom igen, bättre kan ni!
Eller är det så, att ni inte förstår allvaret? Att ni faktiskt tror att allt är bra eller på väg att bli bra, bara tiden får verka lite till.
Snälla någon, det har gått utför under tjugofem års tid. Vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur och det går inte framåt.
Statistik har vi så det räcker och blir över. Utanförskapet minskar inte för det.
Vi behöver istället slå våra kloka huvuden ihop och forma en genomtänkt strategi, lika viktig som ekonomi, jämställdhet och miljö i allt vi gör. Det var det vi i folkpartiet frågade efter, inte mer statistik!
Det är det verksamheten efterfrågar, inte mer statistik!
Det är det göteborgarna oavsett vem man är, var man kommer ifrån eller vart man vill, behöver om vi skall kunna ge alla samma livschanser. Inte mer statistik!
Så kom igen, rösta för, så kan jag till och med vara beredd att gå med på fler styrkort om det är det som krävs!
Låt oss för allt i världen inte bara slå ifrån oss en verklighet som skriker efter politiskt ledarskap.
Låt oss visa att vi ser problemen, för att också efter bästa förmåga ge bättre förutsättningar för möjligheterna.
Det vore att ta politiskt ansvar, istället för att ducka.
Jag yrkar därför bifall till folkpartiet, moderaterna och kristdemokraterna i kommunstyrelsen.
Mikael Janson (fp)