ANFÖRANDE: Minnestal Fadime Sahindal

Anförande 2006-01-21

 

Det finns kulturella skillnader, det finns traditioner som skiljer, som kan förklara att fenomen vare sig de är positiva eller negativa uppstår i ett samhälle. Kanske rentav förstärks när de stöps in i ett nytt samhälle. Den så kallade hederskulturen är en sådan.

 

Även om ordet ”heder” inte kunde vara mer fel. Inskränkthetskultur kanske det skulle kallas.

 

Jag har rest en hel del. Och oavsett i vilket land, i vilken kultur, i vilket politiskt system jag befunnit mig, har jag när jag mött människor, människa till människa, sett en sak. Våra drömmar, våra innersta önskningar, är så märkligt lika. Vi vill leva ett fritt och tryggt liv. Ett liv i gemenskap med andra, men utan att andra förtrycker oss. Och det gäller oavsett vi är kvinna eller man, oavsett hudfärg, oavsett religion eller vad det nu är. Vi luras ibland att fastna vid utanpåverket, att tro att det vi ser är så den enskilde också alltid vill ha det.

 

Men inbilla inte mig, att någon kvinna eller någon man vill vara helt bunden av någon annan eller en samhällsfånge, utan att kunna erbjudas några vägar ut, ens några drömmar att tro och hoppas på.

 

Jag tror det är viktigt att alltid ha med sig det, att alltid bära med sig denna insikt i sitt eget innersta, när man möter andra människor eller grupper av människor: Vi är innanför de påtagliga skillnader som lätt skymmer sikten i det yttre, så lika varandra.

 

Det är då vi kan göra upp med våra egna fördomar, det är då vi kan se människan, och framförallt – det är då vi kan vägra acceptera företeelser, beteenden, med att vi måste lära oss att acceptera andras seder och bruk hur omänskliga de än kan te sig.

 

Det kan kallas för att handla mot andra som man själv vill bli behandlad eller för all del att se på människan ur det liberala perspektiv som är mitt. Därmed kan det av någon anklagas för att vara ignorant mot andras föreställningar. Men även med ett kulturfilter på och insikter om traditioner i bagaget, så att vad som är frihet och hur man agerar i en gemenskap kan skilja något, så är det i grunden inte konstigare än så.

 

Det är när vi släpper den grundläggande insikten om att vi innerst inne trots allt är ganska lika, som vi riskerar lämna toleransens självklara öppenhet för det annorlunda. Det är då det utan egna inbyggda alarmklockor lätt går över i att även bli tolerant för intoleransen och till slut intolerant mot de intolerantas offer.

 

Dem som vi i ett öppet demokratiskt samhälle har skyldighet att alltid stå upp för, alltid stödja, för att mota bort deras plågoandar. De personer som begränsar den utsattes liv och tvingar den drabbade till att vara någon hon inte är eller vill vara. Även när de, plågoandarna, är offrets egna nära och till och med fortfarande kära. Deras pappor, bröder och inte förglömma mödrar som själva är fångade i en fälla som de inte har kraft att på egen hand ta sig ur. Vi får aldrig darra på manschetterna i detta.

 

Allt annat blir i slutändan ett uttalat eller outtalat stöd för en maktordning där vinnarna, de överordnade, tillåts att av egenintresse forma saker och ting på ett annat sätt och såväl förvägra andra personlig frihet som samhällsgemenskap. Som att i historiskt patriarkala, mansdominerade, samhällen fortsätta hålla kvinnan på plats genom att underordna henne mannens bestämmande vilja.

 

Jag erkänner utan omsvep: Jag är inte fri från fördomar. Jag är inte vaccinerad mot att vilja ta den lätta vägen och vägra se problemet för att slippa ta i det.

 

Jag är djupt sorgsen över Fadimes öde. Givetvis för hennes skull. Hennes familj. Alla i hennes situation. Alla med icke-svensk bakgrund som på något sätt får stå till svars. Hela vårt samhälle som alldeles för sent gjort alldeles för lite.

 

Men framförallt, i sammanhanget helt egofixerat, är jag ledsen för min egen skull. Att jag är en del av något som fortsätter traditionen av kvinnoförtryck och som i sina mest extrema former tar sig så fruktansvärda uttryck, att en ung kvinnas hela liv begränsas så mycket att hon när hon bjuder det minsta motstånd för någon som helst frihet, är beredd att offra gemenskapen med sina nära och kära. 

 

En personlig påtvingad kamp mot en hel kultur som mitt i det demokratiska öppna Sverige lever sitt egna liv och till slut sker det som klockan obönhörligt tickat mot, men likafullt fullständigt absurda och overkliga, hennes liv släcks av den som en gång givit henne livet självt.

 

Jag har inga enkla svar. Jag har inga enkla lösningar. Det har ingen. Vi kan nog bara ständigt påminna oss själva och varandra om detta: Att aldrig, aldrig, aldrig glömma hur lika vi är när vi ser en människa som uppenbarligen utsätts för den bokstavligen mördande tortyr som den så kallade hederskulturen, eller inskränkthetskulturen, innebär för kvinnan.

 

Men också förstå att även mobbaren, förövaren, utöver att oskadliggöras i sin gärning innan det är för sent, behöver hjälp. Annars kommer detta bara att fortgå i en ond spiral. Det finns inget i själva företeelsen, beteendet, att överhuvudtaget se på med förlåtelsens accepterande ögon. Men däremot måste hela det onda, hela cancersvulsten, behandlas för att kunna punkteras.

 

Då har förhoppningsvis Fadime Sahindals död inte varit förgäves, även om varje ung människas död är onödig hur gott vi sedan än gör.

 

Jag kände inte Fadime och kan inte göra mig till tolk för henne, men tack för att jag fick chansen att på denna samlingens dag ändå får göra mig till tolk för mina egna tankar och känslor, och att vi inte bara samlas, utan också samlar oss för en fortsatt motfront; en front för öppenhet, för tolerans, för frihet, men bara för det som självt är öppet, tolerant och fritt. Inte det onda, det omänskliga.

 

- - -