Tal vid minneshögtid för Kristallnatten i Judiska Församlingen i Göteborg
Mikael Janson / 2006-11-09
- - -
Shalom och tack för att jag erbjudits chansen att få säga några ord denna kväll till minnet av Kristallnatten.
Kristallnatten, ja!
Det låter så europeiskt storsvulstigt imposant! Det får en att tänka på wienersalongernas vackra bångnande kristallkronor!
Så fel, men ändå inte!
Kopplingen finns där, till den natt då era och era anförvanters framtidsdrömmar om att vara en del av en europeisk kulturgemenskap var på väg att krossas på det mest brutala sätt.
Och det var det tydligaste startskottet på den plågsamma vandringen mot det kallblodigt uttänkta definitiva slutet.
För oss som lever på den andra sidan, ur alla aspekter, är det bara en allt blekare historisk händelse. För många av er ännu en del av verkligheten.
Och tyvärr en allt mer levande del av verkligheten när intoleransen åter börjar fara över vår kontinent.
Sverige inget undantag.
Göteborg, denna handelsstad mot världen genom historien byggd av immigranter och där inte minst ni i er församling tagit och tar en så aktiv del, tyvärr på intet vis förskonat.
Det fick vi bevisat så sent som på senaste kommunfullmäktige när den nya församlingen samlades och min egen alldeles alldaglige namne på eget mandat får visa på den intoleransens fula tryne som åter sticker upp runtom oss.
Europa har alltid varit sin egen fiende.
Här föddes upplysningen och idén om de mänskliga rättigheterna, men genom alla tider har detta i sin tur fått slåss mot inskränkthetens mörker manifesterad i feodalismen och nationalismen.
Tankemönster som i sina yttersta avarter bär på rasismen och antisemitismen.
Det är vårt gemensamma ansvar, att göra klart det som vi misslyckades med efter första världskriget och som för er i denna församling – och oss alla – bar fröet till den ofattbara tragedi och katastrof som följde, att nu lyckas med det man då sade: ”Aldrig mer!”.
Jag tänker inte nämna namnen som för evigt är inristade som skammens pålar för mänskligheten. Nazismens mest brutala yttring bortanför allt begripligt.
Jag är säker på att för alla oss här idag bränner bara ortsnamnen i sig på tungan genom de fruktansvärda offer de står för.
Men, det är viktigare idag än någonsin när det som hände denna så kallade kristallnatt och fram till koncentrationslägren allt mer blir ”bara” historia och inte längre en del av vår gemensamma närtid i takt med att minnena förbleknar, förmultnar och sviker, att på samma sätt som med ”Aldrig mer!” gång på gång slå fast, banka in, devisen: ”Låt oss aldrig glömma!”.
Det är inte så mycket ett ansvar för er i denna församling, som för alla oss andra.
Särskilt i en globaliserad värld där vår europeiska historia är en anekdot bland andra, istället för att vara det lärogivande exempel det på gott och ont skulle behöva vara.
Vi måste gång på gång, i varje generation, vaccinera oss emot intoleransen, rasismen och antisemitismen.
Det är därför vi är här idag. För att minnas och för att slå tillbaka den omänsklighet som paradoxalt nog ännu tycks vara en del av att vara människa.
En omänsklighet som växer där medmänskligheten inte är stark nog.
Kristallnatten var provet, testet på om medmänniskorna till dem som utsattes för övergreppen skulle reagera eller inte. Det gjorde de inte. Ondskan vann den gången.
Medmänsklighet skapar vi tillsammans i mötet mellan människor och i tolerans över alla gränser, så länge toleransen inte också ger utrymme för intoleransen.
Där går gränsen.
Så länge vi inte beskär, begränsar eller rentav dödar en annan människas rätt att vara människa.
Och det gäller för alla överallt (även den som slåss för sin rätt).
Låt oss därför minnas dem som fått lida och minnas att deras – och erat – lidande blir så meningslöst om vi här på den andra sidan det lidandet inte har lyckats skapa en bättre värld.
En värld där vi bryr oss om våra medmänniskor.
Kristallnatten, ett så förföriskt vackert namn på något så ont och meningslöst och urskillningslöst.
Låt oss istället, hur svårt det än kan vara, alltid försöka se ljuset genom kristallen och slipa bort varje ful fläck som förmörkar möjligheten att ge ett hoppets ljus åt alla människor och alla folkgrupper.
Innan glaset åter ligger där i spillror på marken. Det får aldrig ske igen. Vi får inte glömma. Vi måste istället ta lärdom, stärkta i vår medmänsklighet.
Det är därför jag är här idag.
Inte för att sätta ord på det som omöjligen kan sättas ord på.
Inte för att förklara det som inte går att förklara.
Inte för att göra mig till allvis uttolkare av något som jag aldrig kan vara allvis uttolkare av.
Utan för att tillsammans med er minnas det som skedde den där kristallnatten för 68 år sedan och vad det ledde till.
För att inte glömma. För att försöka lova oss: ”Aldrig mer!”. Varhelst och för vemhelst vi ser intoleransens, våldets och omänsklighetens ondsinta spiral ta form – ta fart.
Det är vi själva och ingen annan, i gemenskap med varandra, som är motkraften.
Tack för möjligheten att få vara med er här idag!