Anförande till minne av mordet på Fadime Sahindal i samband med Vita Nejlikors Festival, Gustaf Adolfs Torg 2007-01-20.
Jag stod här även för nu ett år sedan. Då omslöt kylan oss in i märgen när vi mindes Fadime Sahindal och det som hände henne. Idag står vi här och himlen ligger blöt, kall och tung över oss och våra sinnen, för att inte säga gråter med oss denna dag.
Alla kulturer bär på sina mörka sidor. Människan formar maktordningar som i sin tur skapar sociala mönster och kulturer som i sin tur i sina mörka hörn tvingar in, formar, förtrycker människor på olika sätt. Den så kallade "hederskulturen" är en sådan. Fast den borde kallas "skamkulturen".
För den handlar om skam och att till vilket pris som helst undvika social skam om så på det mest skamliga sätt. Så bakvänt kan det bli när ingen har kraft nog att stoppa vansinnet. Detta finns i alla kulturer.
Men den som känner sig utanför och delar den erfarenheten med andra, tyr sig gärna av nöd eller lust än mer till denna sin sociala gemenskap, denna subkultur bortanför majoritetskulturen.
I detta utanförskapets egna gemenskap, förvrids i värsta fall maktstrukturer, hedersbegrepp och kulturella avarter än mer i en inneboende negativ spiral.
Till det kommer de som tjänar på att ha det så, som vinner eget inflytande och makt och kanske rentav status på att vidmakthålla och förstärka inte minst det patriarkala förtrycket. På så sätt kan fler som egentligen vill något annat dras in i denna absurda verklighet utan möjlighet att bryta sig loss. Om inte vi andra hjälper till.
Det är därför det finns universella värden som måste omfatta alla och rentav tvingas på alla. De grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna är sådana värden, som också till många delar finns att finna i våra världsreligioner, men allt för ofta väljs bort av dem som tagit sig det tolkningsföreträdet.
Vi som står för de mänskliga rättigheterna har också ofta varit för slappa, i tron att detta är så självklart här hos oss eller i en allmän tolerans och välvilja mot allt och alla kulturyttringar utan att se till den enskilda individens möjligheter och rättigheter.
Jag har rest en del. Och det jag sett är att våra innersta önskningar är så lika. Vi vill leva ett fritt och tryggt liv. Ett liv i gemenskap med andra, men utan att andra förtrycker oss.
Jag tror det är viktigt att alltid ha det med sig, att alltid bära med sig denna insikt. Det är när vi släpper det, som vi riskerar lämna toleransens självklara öppenhet för det annorlunda och även blir toleranta mot det intoleranta.
Vi har i ett öppet demokratiskt samhälle skyldighet att alltid stå upp för, alltid stödja, de utsattas, förtrycktas och offrens rätt. Allt annat blir annars ett stöd för en maktordning där, när det kommer till skamkulturen, kvinnan skall hållas på sin plats och till vilket pris som helst underordnas och beskäras av mannen.
Jag är djupt sorgsen över Fadimes öde. Men lika sorgsen är jag på sitt sätt för min egen skull. Att jag i någon mening och någon mån är en del av något som fortsätter traditionen av kvinnoförtryck och som i sina mest extrema former tar sig så fruktansvärda uttryck, att för den som bjuder motstånd, som vill få göra egna val och ha frihet, blir det en personlig påtvingad kamp mot en hel kultur som mitt i det demokratiska öppna Sverige lever sitt egna liv.
Och som till slut leder till det fullständigt absurda och overkliga, att livet släcks av den som en gång gav det.
Jag har inga enkla svar. Jag har inga enkla lösningar. Det har ingen. Vi kan nog bara ständigt påminna oss själva och varandra om att ingen som utsätts för den bokstavligen mördande tortyr som den så kallade hederskulturen, eller skamkulturen, innebär, vill ha det så. Vill tvingas ha det så. Där är vi alla lika.
Tack för att jag fick chansen att säga några ord och att vi måste fortsätta kampen för öppenhet, tolerans och frihet, men bara för det som självt är öppet, tolerant och fritt.
Mikael Janson (fp)