Anförande Stadsbibliotekets Hörsal 2007-01-23
Ahmadiyya Samfundets seminarium "Att älska sitt land är en del av tron"
- - -
Tack för inbjudan och möjligheten att få ge några personliga reflektioner.
Att älska sitt land är en del av tron är titeln på detta symposium.
För mig, född och uppvuxen i en kristen kulturtradition, är det ganska naturligt att anknyta till det som jag tror är egentligen alla religioners grundbudskap om än kanske formulerat på lite olika sätt; Att älska sin nästa.
Om vi alla är guds skapelse, så är det också vår skyldighet att älska vår medmänniska lika mycket som oss själva. Allt annat vore ju ett brott mot det gudomliga, den fantastiska skapelse vi människor är. Det kan åtminstone jag tycka, som lekman i dessa frågor.
Människan är en i alla de stora religionerna gudomlig skapelse underkastad guds vilja och visdom oavsett vi sedan tror att gud är en aktiv alltid närvarande gud i vars och ens vardagliga liv eller en gud som skapat och vägleder men överlåter till varje enskild människa att själv se sin väg för att uppfylla guds vilja och mening med livets skapelse.
För mig, som inte är aktivt religiös, utan kanske snarare att betrakta som agnostiker och öppen för alla religioners inneboende humanism, är denna tanke central. Den enskilda människans möte med gud, men ansvarig för sig själv i gemenskap med andra.
Religiösa levnadsregler, som att man inte skall göra mot andra vad man inte vill att andra skall göra emot en själv, eller - ännu bättre - omvänt, att man skall göra mot andra som man vill att andra skall göra mot en själv, är centrala levnadsregler för ett humant samhälle.
Det handlar om grundläggande mellanmänskliga förhållningssätt för att vi tillsammans skall kunna forma en bättre värld i gemenskap med varandra, men också med utrymme för individuell frihet utan att förtryckas av andra.
Det är i den andan postulatet ”Att älska sin nästa!” både är ett kärleksbudskap och ett tvingande rättesnöre.
Tyvärr, har religionen genom århundradena, för att inte säga årtusendena allt för ofta fått tjäna andra syften.
Maktkamper, krig och människor med helt andra syften än religionens fromhet har utnyttjat och spelat och agerat i religionens namn. Helt enkelt kidnappat religionerna och valt att tolka vissa delar av texterna, men inte andra, i sina egna syften och med makt att upprätthålla denna tolkning och ordning.
Genom att göra andra människor, med en annan religiös hemvist, till något annat än människor – ogudaktiga, avfällingar, barbarer – har det gått att allt för lätt runda deviser som att älska sin nästa. Eftersom de andra inte är människor, behöver de inte heller älskas. Tvärtom.
Kvinnans underordning mannen är också en sådan problematisk ordning. Vi är alla guds avbilder eller komna ur gudomligheten. Vi skall alla älska vår nästa och behandla varandra som vi själva vill bli behandlade.
Att vara underordnad är inte och kan aldrig vara att bli jämbördig.
Däremot kan de sociala relationerna mellan människor utifrån kön, etnicitet, religion eller vad det nu är se olika ut mellan olika kulturer och samhällen.
Det är viktigt att inte fastna i det uppenbara, bara se ytan, för att förstå den djupare innebörden av samspelet och respekten eller avsaknad av samspel och respekt mellan människor i olika samhällen i olika tider och under olika omständigheter.
Det är ungefär samma mekanismer som att i samhällen med majoritetskulturer, majoritetsreligioner, så ställs den med en annan bakgrund, med en annan religion utanför, som något annat som man inte behöver ta till sig och älska som jämbördig. Jag tror ingen här kan säga att de tankemönstren inte finns också i Sverige.
Idén om de mänskliga rättigheterna måste gälla överallt in i varje sammanhang. De är i någon mening den moderna tidens omtolkning av de grundläggande gemensamma religiösa budskapen i en global era. Åtminstone är det så jag ser det. Allt annat är att svika den enskilda lilla människa, som – så som jag läst de religiösa skrifterna – bär på den gudomliga kraften, i sig själv eller genom sin vördnad för och tro på en gud, och i gemenskap med andra.
Där finns mycket av beröringspunkten mellan min politiska liberalism och det religiösa, oavsett det handlar om judendom, kristendom eller islam. Vi glömmer så lätt att de allihop springer ur samma källor med olika avstamp under olika historiska skeden.
Om gruppen, kollektivet, församlingen, nationen blir viktigare än den enskilde människan och dennes möjligheter att ”älska sin nästa” förkvävs hon, i slutändan förkvävs vi alla.
Det handlar om att hitta ett samspel, en jämvikt, mellan individen, gruppen och dem som har förtroendet att leda och uttolka, politiskt eller religiöst, för att forma vårt gemensamma hem med plats för alla utan att trampa på någon.
Varför tar jag nu denna som det kan synas långa omväg för att nå fram till titeln på detta symposium, ”Att älska sitt land är en del av tron”?
Jo, därför att jag tror det är en oerhört central dimension för att förstå diskussionen rätt.
Jag gör det givetvis utifrån mina liberala principer och med ett svenskt kristet färgat perspektiv och situationen här, det är ofrånkomligt, samtidigt som vi förhoppningsvis skall kunna mötas över alla gränser i skärningspunkten mellan det och de perspektiv och glasögon ni andra har på frågeställningen.
Men att älska sitt land, handlar för mig om att vi skall älska vår nästa, oavsett var vi är och vem denne är. Din nästa, som tillsammans med dig och alla andra formar ett samhälle, som blir till en nation, ett land, och i sin tur hela vår värld. Vi skall gräva där vi står helt enkelt.
Den som bor, jobbar och idkar sin religion i ett land skall också aktivt verka för att vara en del av den allmänna gemenskapen. Se till att göra sin beskärda del för det gemensamma, för att i sin tur kunna få sina rättigheter tillgodosedda på samma villkor som alla andra.
Vi kan inte avskärma oss från varandra, skapa parallella verkligheter och rentav börja motarbeta varandra där till slut några ställs utanför. Inte släpps in. Detta är något som kräver allas engagemang, såväl de som redan är inne som de som hamnat utanför eller är på väg att hamn utanför.
Det ligger då i sin tur på oss som kan, att ta till oss engagemanget och se till att samhället i övrigt bjuder till och bjuder in alla människor. Församlingen är en del av vårt land när den och dess medlemmar lever och verkar här i Sverige.
Det handlar om att skapa relationer i en kulturgemenskap där man bor, lever och verkar med det som följer av det och den anpassning, tolerans och ömsesidighet det måste innebära i samlevnad med andra.
”Att älska sitt land är en del av tron”, handlar därför om att älska sin nästa, att vilja göra rätt för sig, att tillsammans med sin omgivning skapa något gemensamt och bra och bidra till det samhälle, det land, där man bor, arbetar och verkar och att också verkligen vilja kunna bo, arbeta och verka där.
I hopp och förvissning om att bli accepterad och delaktig i detta det nya samhället för den som har sitt ursprung någon annanstansifrån. Likaväl som att älska och vilja överbrygga den kultur och det positiva i det land man en gång kom ifrån in i det nya samhället och det nya sammanhang man nu lever i. Att bejaka mångfalden och olikheten men se till det som förenar och de grundläggande humanistiska värden som byggt och bygger det egna samhället, det gemensamma landet.
Att bejaka godheten, fromheten och det gudomliga i var och en av oss, inte sätta den nationella identiteten, landet, före människan eller för den delen gud. Det är vi som bor här som är vårt land och tillsammans skall forma det utifrån sjävklara postulat om allas lika värde, allas rättigheter och möjligheter, oavsett kön, religion, etnicitet, sexualitet eller vad det nu är. För människor är vi allihopa.
Det är att älska sitt land som en del av tron.
Det är i alla fall min reflektion över dagens tema och jag tackar för möjligheten av att ha fått dela den med er.