ANFÖRANDE: Till minne av Kristallnatten!

 

- - - 

Shalom och tack för att få säga några ord denna mörka novemberkväll. Det känns viktigt.

Det ÄR viktigt. Viktigt att minnas. Även det hemska. Trots att hjärnan är så ordnad att den oftast vill minnas det goda och vackra.

Därför måste vi tvinga oss att också minnas det hemska. För att den lärdom och läxa det gav oss, aldrig får förblekna.

Ni och era anförvanter vet sorgen och smärtan. Men för alla oss andra är det en historia som aldrig får bli ”bara” historia. En historia bland andra.

Därför måste vi tvinga oss att minnas.

Mänsklig framgång och utveckling har alltid gått hand i hand med mänskliga bakslag och katastrofer.

Europas historia är en historia av upplysning och mörker. Av renässans och feodalism, internationalism och inskränkt nationalism, tolerans och ren och skär rasism.

Här föddes de mänskliga rättigheterna Men här frodas också rasismen och antisemitismen. Här föddes demokratin. Men här har också förtryckets diktaturer härskat.

Datumet den 9 november är för evigt sinnebilden för det.

Idag firar vi 20 år sedan muren föll. Den mur som var rest och en rest från den tid då Europa skars itu av en kallblodig järnridå.

På ena sidan demokrati och utveckling. På den andra diktatur och stagnation.

En påtvingad delning av vår kontinent som under sitt halvsekels existens hade sin upprinnelse i den tid då resterna av Europas gamla imperier skövlade vår kontinent i kampen om herraväldet.

Ytterst en kamp om något mer. Om demokrati, öppenhet och tolerans ställt mot diktatur, nationalism och intolerans.

En blodig kamp, utlöst av en man och en hatets ideologi, som tillåtits förgifta det land som genom seklerna fött så många stora tänkare och kulturskatter.

Men sargats i det verkliga imperiernas krig som varit ytterligare 20 år dessförinnan.

Ur vars aska det nya, tredje, riket steg fram och för vars Führer och nazismens rasistiska urkund, den natt vi idag – här och nu – minns, också det just den 9 november, var testet, generalrepetitionen, för det mörker som sedan följde.

Den tyska natt som kallas Kristallnatten. Som leder tankarna till Wienersalongernas vackra bångnande kristallkronor. Det kunde inte ha varit en mer felaktig liknelse. Men ändå inte.

En natt då era och era anförvanters framtidsdrömmar om att vara en del av en europeisk kulturgemenskap, som ni varit en del av att medverka till, var på väg att krossas.

Jag tänker inte nämna namnen på de orter, som fortfarande bränner på tungan genom de fruktansvärda offer de står för, som sedan följde när en Kristallnatt blev till mänsklig istid och en slutgiltig lösning bortanför all begriplighet.

För evigt inristat som en skammens påle i mänskligheten.

Minnen förbleknar, förmultnar och sviker, men lärdomen måste stå fast i sitt fundament, att påminna varje människa, varje generation, hela mänskligheten: Låt oss aldrig glömma.

Vår uppgift är att skapa ett samhälle, där vi som enskilda människor aldrig behöver ställas inför att på liv och död bestämma om man skall vara rättrådig eller medlöpare, att vara modig eller feg, att vara god eller ond.

Det är en av demokratins viktiga kärnor, att tro på den enskilda människan, men också sammanlänka oss alla att med våra likheter och olikheter leva med varandra, ha tolerans för varandra, och bistå varandra, och lösa våra gemensamma åtaganden med respekt för varandra, för att inte ställas emot varandra och börja bekriga varandra.

Det är nog viktigt att vaccinera sig mot influensa. Men ännu viktigare att vaccinera oss mot intoleransen, rasismen och antisemitismen. För den är ett långt mer dödligare hot mot oss alla.

Det paradoxala är att det omänskliga i någon mening är att vara människa. En omänsklighet som växer om inte medmänskligheten är stark nog.

Kristallnatten var testet på om medmänniskorna till dem som utsattes för övergreppen skulle ställa upp för dem som blev utsatta eller för dem som utsatte.

Människorna valde de senares, förövarnas, parti, genom att inte ställa upp på de förra, de utsattas, deras medmänniskor.

Ondskan vann den gången.

Återigen går det kalla kårar genom Europas ryggrad, ryggmärg. Åter ger sig mörkrets krafter tillkänna. Åter vågar intoleransen och den råa viljan att skapa ett vi och ett dom visa sig öppet.

Ännu trampar inte deras stövlar, de väljer snarare ullstrumporna, men vi får inte låta oss – ännu en gång – kastas i det fördärvet.

Därför är det så viktigt att minnas. Att ha den skärven med även när vi firar murens fall.

Ingen vet vem som är den som orkar stå upp för sin nästa och vem som inte gör det, för att värna sina egna, sin familj, sig själv och som likt grodan i det kokande vattnet successivt förs mot att till slut acceptera det otänkbara som en del av det självklara.

Den slutgiltiga lösningen.

Låt oss minnas dem som fått lida för det och minnas att deras – erat – lidande bara blir ännu mer fruktansvärt om vi inget lärt. Om vi inte på andra sidan det lidandet lyckas skapa en bättre värld. För alla.

Låt oss här idag försöka se ljuset genom kristallen. Låt oss tillsammans blåsa bort det som grumlar hoppets ljus. Innan glaset åter ligger i spillror på marken.

Det får aldrig ske igen. Låt oss därför minnas.

Det måste vi göra imorgon också och dagen efter imorgon. För att komma ihåg. För att dra lärdom. För att sprida löftet: Låt det aldrig ske igen. Det är därför jag är här idag.

Tack för möjligheten att få vara här och minnas tillsammans med er.
- - -

 

Mikael Janson

Folkpartiet Liberalerna