Ibland stångar man sig blodig, utan framgång. Men så rasslar det till och vi kan nå samsyn över alla partigränser. Det kan handla om sådant som kanske inte berör så många, men för dem det berör är det desto mer betydelsefullt.
Jag är glad att mitt och Jonas Ransgårds (M) och Carina Liljesands (KD) förslag om att få till stånd en bättre kanal in i den offentliga stödapparaten för den med funktionsnedsättning vunnit gehör.
Det var efter att jag fick igenom personliga ombud för psykiskt funktionsnedsatta i Göteborg, som jag funderade kring hur det fungerar för övriga grupper som många gånger också bollas runt utan att få rätt stöd på rätt sätt i rätt tid.
Det är svårt nog att ha drabbats av en helt ny omvälvande livssituation, att då dessutom vara stark nog för att kräva sin rätt hos alla de upptänkliga olika instanser som finns och att ens veta sin rätt är inte lätt.

Det är däremot lätt att gå under. Det är ibland sorgliga berättelser jag mött, om människor som bollas runt, fått berätta allt om och om igen i den mån man är kapabel till det, men utan att få hjälp, och som till slut är på gränsen till sammanbrott för att hitta vidare i systemet.
Detta när all kraft borde ägnas åt egen rehabilitering.
Det kostar dessutom alla mer både ekonomiskt och i mänskligt lidande att inte sätta in rätt insatser direkt. Därför behövs det något slags samlad vägledning med kunskap om och kontakter till de olika stödinsatser och andra informationskanaler.
Jag är också glad över att vårt alliansförslag om en utbildningsinsats för bättre bemötande från kommunens medarbetare gentemot just människor med funktionsnedsättning nu kommer till stånd. Det brister tyvärr av och till på den punkten.
Fördomar, okunskap och till och med direkt motvilja blir som slag rätt i ansiktet på den med funktionsnedsättning.

Även om det är av ren välvilja så kan en bristande insikt i ett bra och respektfullt bemötande uppfattas som en kränkning.
Det är illa nog om det är från personal som rent allmänt har ett uppdrag att serva göteborgarna oavsett vem man är, men riktigt allvarligt är det när det handlar om personer som dessutom har till uppdrag att vara ett stöd och hjälp för den med funktionsnedsättning. De exemplen finns också, tyvärr.
Efter många turer landade det hela i att bemötandefrågan ska läggas in som ett särskilt moment i det utbildningspaket som tagits fram kring att få in de mänskliga rättigheterna som en grundpelare i all kommunal verksamhet och i de anställdas agerande gentemot alla göteborgare.
Ett bra och respektfullt bemötande är ju en viktig aspekt av det.
Jag ser nu fram emot att få det omsatt i praktisk handling. Det finns i alla fall en enig politisk vilja för det. Det känns bra.

Mikael Janson (FP) är ersättare i Göteborgs kommunstyrelse.