Det får aldrig vara okej att förstöra en tunnelbanevagn eller spårvagn eller en buss eller något annat, ens om det kallas kultur!
Därför blir debatten om den omtalade filmen, där en person sprayar ned och förstör en tunnelbanevagn, mest märklig från dem som försvarar den.
Varje år kostar skadegörelse bara oss i Göteborgs Spårvägar i storleksordningen 25- 30 miljoner kronor i direkta utlägg för att sanera och åtgärda. Till det kommer alla kostnader för ställda vagnar och annat som gör att totalsumman hamnar på det dubbla.
Det är en sak att utmana, provocera och bryta tabun med sig själv som insats eller i en tyst överenskommelse med omvärlden om vem som ska stå för notan.
För visst kan en skickligt gjord graffitimålning betraktas som konst, men en konst som allt som oftast utförs på någon annans bekostnad. Frågan är om ens färgen är lagligt införskaffad?!
Det går att ha en lång debatt om orsakerna till klotter, graffiti och skadegörelse. Det finns många samhällsmekanismer som drar ditåt.
Det är därför vi i Spårvägen gav vårt pris mot klotter och skadegörelse till projektet Ung Kultur 116 för deras arbete med att utgå från de unga.
Det finns många konstnärssjälar som inte får annat utlopp, och de hjälps definitivt inte av en kulturelit som glorifierar ett i grunden destruktivt beteende i stället för att ta tag i de konstnärliga kvaliteterna och hitta arenor och utvecklingsvägar för det.
En huvudorsak till olika destruktiva subkulturer handlar om alienation, att inte känna sig delaktig i samhället och därmed inte heller betrakta det offentliga rummet som vårt gemensamma vardagsrum.
På den punkten är den vuxne som slänger skräp på marken inte ett dugg bättre än det barn som målar på en trist kulvertvägg. Bussen eller spårvagnen är vårt gemensamma vardagsrum.
Det är inte svårare än så, men ändå är det alldeles för få som känner eller vågar ta ett vuxenansvar för att hålla efter detta gemensamma rum. Hur kommer det sig annars att det kan försvinna nödhammare i sådana mängder utan att någon någonsin ser det?!
Det är ju dessutom direkt ödesdigert den dagen olyckan är framme! Till det kommer förstörda stolar, rutor och klotter. Det som är klotter ena dagen är en "bombad" spårvagn nästa dag.
Det senaste är att kasta stenar och projektiler från broar och andra ställen. Det är den verklighet våra bussförare och spårvagnsförare lever i.
Det är rena turen att det hittills stannat vid skärsår och inställda turer. Inte heller att förglömma de psykiska sviterna av att precis ha räddat en buss från katastrof.
Det är ytterst detta den, som försvarar agerandet i den omtalade filmen, går i god för.
Konsten ligger ju i betraktarens ögon sägs det, fast det verkar tyvärr mest väldigt enögt i en stor del av Kultursverige!
Mikael Janson (fp)
vice ordförande för Göteborgs Spårvägar och ersättare i Göteborgs kommunstyrelse.