Det goda åldrandet - myt eller verklighet?
Den svenska äldreomsorgen kan och måste bli bättre. Trots goda ambitioner och insatser från politiker på både riks- och kommunal nivå, chefer och personal, så finns stora förbättringsmöjligheter. Ansvaret vilar tungt på kommuner och landsting när det gäller samordning av vård och omsorg.
Naturligtvis ska de som så önskar erbjudas hemtjänst efter behov för att kunna bo kvar i den egna bostaden långt upp i åren, men för många äldre innebär detta alternativ inte den bästa lösningen. Alltför ofta erbjuds en hemtjänst på endast ”överlevnadsnivå”. Detta står inte i överensstämmelse med socialtjänstlagens bestämmelser om att de äldre ska ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra och delaktighet i samhället. I en undersökning från länsstyrelsen i Jönköpings län konstateras: ”Vid intervjuerna framkommer att insatser såsom städ och inköp prioriteras före insatser med socialt innehåll”. ”I biståndsbedömningen prioriteras inte de sociala insatserna. Utredningen innehåller sällan information om den enskildes intressen eller sociala behov”.
Naturligtvis måste de äldre få hjälp med att handla och städa, men det räcker inte om vi vill ha en äldreomsorg med hög kvalitet enligt socialtjänstlagens skrivningar och intentioner.
De äldres inflytande över hur beslutade insatser inom hemtjänsten ska utföras måste öka. Efter att under ett långt aktivt liv ha fattat dagliga ”beslut” om t. ex. städning, mat eller duschning, så upplevs det av många chockartat att behöva bli utsatta för socialtjänstens tvingande schemaläggning: ”Idag ska vi duscha!”, ”Idag ska vi handla!”, ”Idag ska vi promenera!”, ”Idag ska vi städa!”, ”Idag ska vi frosta av frysen!”. Här krävs ett förändrat synsätt av hemtjänstens totala ”upplägg” mot ett arbetssätt som inte i första hand sker på hemtjänstorganisationens villkor, utan på de äldres. Personalens dagliga fråga måste vara: ”Vad vill du ha hjälp med idag?”
Ibland blir vi sjuka. Vi får en tid hos en läkare som vid behov skriver remiss till närmaste sjukhus. På sjukhuset blir vi botade: Det brutna benet lagat, blindtarmen borttagen eller hjärtat opererat. Skickliga organspecialister i väl fungerande team som tränat att ”göra rätt” vid varje operation får efteråt beröm för gott omhändertagande och god vård enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Situationen för äldre med en kropp som enligt det naturliga åldrandet efterhand fungerar allt sämre är annorlunda. Man möts av en organisation, kanske med början på ett akutintag, som består av en massa organspecialister och ett system som inte till alla delar är byggt för att ta hand om äldre patienter med flera diagnoser.
Professor Yngve Gustafson, Umeå universitet hävdade sammanfattningsvis i samband med Äldremässan i september att sjukhusvårdens organinriktning är katastrofal för äldre med flera diagnoser.
Kritisk är också Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid Karolinska institutet: ”Sjukvårdssystemet måste anpassas till att det finns patienter som inte går att bota och som har fler än en diagnos. Geriatriskt intresserade allmänläkare gör stor nytta. Och försök med äldrevårdscentraler ser han som en positiv utveckling”. ”I den mån äldre får komma in på sjukhusen åker de ut fortare än kvickt. Då vill det till att primärvården kuggar i. Det gör den inte. Många hamnar i svarta hål. Samordningen mellan akutsjukvård, hemsjukvård och primärvård fungerar inte. Dessutom har läkarmedverkan i kommunerna minskat, trots att vårdtyngden ökat”. ”De sjuka och skröpliga vill att någon ser dem, att någon ser både lårben, hjärta och ångest. Den specialistinriktade sjukvården fungerar för endiagnos-patienter. Det gäller att hitta särlösningar för multisjuka, men inte särskilt många är intresserade av det. Och specialistläkarkåren är konservativ. (Läkartidningen 24/25 2007. Volym 104).
Med anledning av en kanske mer nyanserad kritik än den som Mats Thorslund framför har regeringen sjösatt en rad åtgärder för att förbättra äldreomsorgen. 1,35 miljarder kronor avsätts årligen 2007-2010 för att kommuner och landstings ska utveckla kvaliteten inom äldreomsorg och äldrevård.
Folkpartiet vill att det inte ska råda någon tvekan om vad de äldre kan förvänta sig, vad som garanteras när det gäller vård och omsorg. En minimilagstiftning med tydliga krav på äldreomsorgen måste skapas.
Alla äldre måste ha rätt till ett värdigt vardagsliv, rätt till en egen doktor/husläkare, rätt till god vård i livets slutskede, rätt att bo tillsammans med sin livskamrat, rätt till en väl fungerande hemtjänst, rätt till god och näringsriktig mat, rätt att veta att fallskador utreds och förebyggs, rätt att flytta även för dem som bor på äldreboenden, rätt till eget rum, rätt till avlastning för anhörigvårdare.
Och inte minst viktigt: Rätt att regelbundet få komma ut i friska luften!
Dag Jonasson (fp)
Ledamot av socialnämnden
Lars-Ola Eriksson (fp)
Ersättare socialnämnden