Jag växte upp i Hultsfred under 40- och 50-talen. Det fanns husfabriker, träindustrier, pappermassefabriker och sågverk överallt i Småland på den tiden. I skogarna slet skogsarbetarna i ur och skur med osande och skakande motorsågar; arbetskadorna kom som ett brev på posten.
I tidningarna kunde man läsa om arbetarnas tunga slit i gruvorna i Bergslagen och Norrland.
Jag jobbade på sågverk under några somrar. Tungt, tungt var det från morgon till kväll, och så var det överhuvudtaget inom industrin, skogen och gruvorna. Att bära plank och bygga 6-7 meter höga torkstaplar utan andra hjäpmedel än den egna kroppen var sågverksarbetarens lott; självklart tog rygg, axlar, ben och armar stryk.
Mycket är sedan många år annorlunda. Det rena kroppsarbetet har minskat radikalt. Arbetsmiljön både inom industrin och på övriga arbetplatser har kraftigt förbättrats i förhållande till vad som gällde under 40-talet. Resultaten från framgångsrik medicinsk forskning har omsatts i en allemanssjukvård av hög klass.
Allt fler sjukdomar och krämpor kan lindras och botas. Landstingens och kommunernas folkhälsoarbete har varit och är framgångsrikt. Vi lever längre, vi är vid full vigör långt upp i åren, och många kan och vill fortsätta arbeta både efter fyllda 65 och 70 år.
Det är slöseri med mänskliga resurser att inte ändra pensionssystemet efter de nya och aktuella förutsättningar som råder. Nu är det dags att införa en flexibel pensionålder med rätt att gå i pension vid 61 år och rätt att jobba till 70-årsdagen!
Att bestämma när man ska gå i pension måste få vara ett individuellt val!
Läs Birgitta Ohlssons och Barbro Westerholms artikel här >>
Dag Jonasson