Foto: RPS foto
Polisens organisation har debatterats flitigt i flera årtionden. Ända sedan
polisen förstatligades på 1960-talet har diskussionerna gått varma. Och organi- sation är viktigt. Det är den som är A och O för effektivitet och tydlighet i verksam- heten. Grundläggande krav i allmänhet, men ur ett skattekronorperspektiv i synnerhet. Dessvärre lämnar dagens polisorganisation en del övrigt att önska. Idag har vi 21 polismyndigheter i Sverige - en i varje län – med identiskt uppdrag. Det finns ingen annan brottsbekämpande myndighet i Sverige som är uppdelad på det sättet. Visst finns det positiva sidor med en decentraliserad organisation. Dels kommer besluten närmare verksamheten och dels finns det en bra lokalkännedom hos chefer och medarbetare. Men det räcker inte i denna föränderliga värld för att fortfarande argumentera för en så uppsplittrad organisation.
Den grova organiserade brottsligheten har på senare år trängt sig djupt in i
hela Sverige. Dess aktörer respekterar länsgränser lika lite som landsgränser.
De 21 polismyndigheterna i vårt land blir i detta avseende ett organisatoriskt
handikapp när det gäller effektivitet. Kriminella kan utnyttja fickor av svaghet i polisens organisation. De största utredningsresurserna finns på länsnivå och endast under vissa förutsättningar används nationella polisiära enheter. De åtta aktionsgrupper och extra resurser som alliansregeringen har tagit beslut om kommer att förbättra situationen, men det krävs mer långtgående organi- sationsförändringar. För att bland annat komma åt den organiserade brottsligheten måste de visserligen uppluckrade men ändå rätt vattentäta skotten luckras upp mellan länsmyn- digheterna. Små polismyndigheter kan inte vara specialiserade på allt från organiserad brottslighet, narkotika, människohandel, till stöld, snatteri och klotter. Arbetet behöver kraftsamlas, samordnas och tydligt ledas.
Ett annat problem med polisens organisation idag är att det tar lång tid för bra teknik och färska metoder att nå ut i verksamheten. Ett exempel är att det finns många polismyndigheter som inte använder sig av möjligheten att DNA-testa skäligen misstänkta personer. Skälet till det är onödigt partiell okunnighet hos polisen om vad som egentligen gäller. Detta är givetvis ett problem. Om fler testades kan vi lösa flera brott. Just detta är ett exempel på varför polisens organisation måste bli enhetligare.
Samordning och samarbete måste vara vägledande inom polisen. Vi kan inte i vår verksamhet utgå från länen när de kriminella är gränslösa. Vi i folkpartiets rättsgrupp vill därför att polisen, liksom bland annat åklagarmyndigheten och kriminalvården, ska omvandlas till en nationell myndighet. Det skulle inte bara göra kampen mot den organiserade brottsligheten effektivare, utan skulle även göra det lättare att genomföra utredningsmetoder och andra riktlinjer i hela organisationen. Vi tror även att en nationell myndighet skulle kunna bidra till ett effektivare ledarskap och minskad administration.
Folkpartiets rättspolitiska arbetsgrupp:
Johan Pehrson
Britta Bjelle
Liselott Hagberg
Lennart Gabrielsson
Anna Mårtensson
Hans Peter Paulsen
Cecilia Wigström
