"Det är jag som sätter strecket på flaskan", sade en 11-årig flicka som hade blivit inlagd på en barnpsykiatrisk avdelning i en stad i Sverige, "det är därför jag inte kan vara här nu".
Modern var ensamstående och flickan var det enda bar-net. Mamman var inne i en missbruksperiod och flickan var rädd att modern inte skulle klara av att gå över den starkt trafikerade gatan utanför deras lägenhet. Ja, många, många barn bär allt för stora bördor på sina små axlar, ej färdigvuxna för sådana ok.
Det kan var barn till såväl somatiskt- som psykiskt sjuka föräldrar, missbrukande föräldrar, föräldrar som misshandlar varandra (fysiskt och psykiskt), barn som har syskon som kräver mycket av föräldrarnas tid. Dessa barn förlorar sin barn och ungdom - de får själva inte utvecklas till mogna och starka personer, flera har inte heller den energi över som krävs för att klara skolan, kamratlivet etc.
Hemmet, som borde vara deras återhämtningsplats, en plats som ger skydd och ro och där man blir sedd för den man är, blir i stället en plats som tar energi. Det är då lätt att barnen flyr och finner tröst i något annat alternativt resignerar och ligger kvar i sängen på morgonen etc.
En annan tung börda för barn är att familjehemligheterna till varje pris ska bevaras, barnen får inte säga nå-got till någon. När de varit hemifrån kan de mötas av: "Du har väl inget sagt?", "Då får jag skämmas ihjäl" etc. Dessa barn går i en ständig spänning och de är hänvisade till att söka stöd och hjälp hos den/de är rädda för. De får en störd anknytning, en störd identitetsutveckling och de löper stor risk för att själva få besvär som vuxna.
Vid nyår 2009/2010 fick vi en nyskrivning i HSL (hälso¬och sjukvårdslagen) om att vårdpersonalen bör se till barnens behov när föräldrarna är sjuka, erbjuda information och stöd. Men vad händer om den sjuke inte ger sitt tillstånd eller saknar insikt om sin sjukdom? Då får barnen ingen hjälp, och kanske tillhör de då den grupp som allra mest behöver hjälp. Enligt min mening bör lagstiftningen här skärpas för barnets bästa.
Nuvarande lagar är skrivna av vuxna och de ser, i botten, fortfarande till de vuxnas behov. Detta brinner jag verkligen för att ändra. Vidare ska möjligheterna för olika myndigheter att samverka för barns bästa inte förhindras av de sekretessbestämmelser som i dag finns; åtminstone måste undantag kunna göras även i fall där anmälningsplikt inte föreligger men där barnets behov ändå är uppenbart. Det kan vara tungt även för
barn till somatiskt sjuka, barn kan till exempel tro att de har orsakat förälderns sjukdom. Ett förklarande samtal kan göra skillnad.
Syskon till svårt sjuka barn bör också uppmärksammas, om inte annat bör man se till att de får något i gengäld för att de får försaka annat. Jag vet att mycket gott arbete för barn till anhöriga utförs på Länssjukshuset Ryhov, men mer skulle kunna göras om lagen vore skriven på ett annat sätt. Jag vill verka för en sådan förändring av hela mitt hjärta.
Gun-Britt Sabelstierna (FP)
Odont. kand
Magisterutbildad Socionom
i Socialt arbete
inom Hälso-och Sjukvård