DEBATTEN OM MUSLIMERNA
Det är inte förvånande att vi i de västerländska demokratierna har en mycket mera intensiv debatt om muslimerna än om någon annan invandrargrupp. Det var terrorattacken mot USA den 11 september 2001 och Al Qaedas religiösa retorik som utlöste den och som fick till effekt att uppmärksamheten riktades mot muslimerna på ett helt annat sätt än tidigare. Terrordåden i Madrid och London förstärkte sedan den tendensen och visade att det ingår i de islamistiska terroristgruppernas strategi att göra förödande attacker i Europa. Alla muslimer drabbas av misstänksamheten trots att de ingenting har att göra med den lilla grupp extrema fundamentalister, som är terrorister.
Misstänksamhet mot muslimer
En bidragande orsak till misstänksamheten kan vara att vi oftare ser protester mot Väst eller kritik av Väst i muslimska länder. Men det är också här vi har vi de stora internationella konflikterna – Irak, Iran, Afghanistan, Israel-Palestina – och protesterna har oftast ett klart samband med västmakternas roll i dessa konflikter. De våldsamma reaktionerna på Mohammed-karikatyrerna visar emellertid att anledningen inte behöver vara politisk.
Den kan också gälla skillnader i religion, kultur, livsstil eller synen pâ familjen. Slöjdebatten och muslimernas kritik av påvens tal i Ratisbona är exempel på detta. Dessa debatter visar också att åsiktsskillnaderna är betydande såväl muslimska länder emellan som bland de muslimer som redan finns i Europa och Nordamerika.
Den liberala uppgiften
I flera av de europeiska länderna ser vi tendenser till att muslimer - både de nyanlända och de som redan bosatt sig här - får ett hårdare bemötande än övriga invandrare. Det visar hur lätt rädslan för det främmande och avvikande kan övergå i misstänksamhet och krav på en diskriminerande särbehandling, i synnerhet om enskilda politiker och politiska partier utnyttjar sådana stämningar. Vi ser resultatet bl.a. i Frankrike och Danmark: stora framgångar för extremistpartierna och en hårdare debatt om invandrare överhuvudtaget.
Även om de här tendenserna hittills inte fått fotfäste i Sverige och öppen diskriminering är sällsynt, finns ingen anledning att tro att vi är immuna. Sverigedemokraternas framgångar i senaste valet blev en obehaglig påminnelse om detta. Just kritik och misstänkliggörande av muslimerna är en huvudpunkt i alla extremistpartiers argumentering mot invandring och Sverigedemokraterna utgör inget undantag. Här finns en självklar uppgift för Folkpartiet och enskilda liberaler: att bekämpa fördomar och fientlighet mot invandrare och att motverka alla tendenser till diskriminerande särbehandling av muslimska invandrare.
Naser Khader – radikal och folketingsman
Misstänksamhet och fördomar finns på båda håll – både I invandrarlandet och hos invandrarna själva – och bottnar oftast i okunskap om varandra. Den danske radikale folketingsledamoten Naser Khader, själv muslim frân Mellanöstern, ger många exempel på detta i sin bok “Khader.dk sammenförte erindringer” (Aschehoug Dansk Forlag, 2000). I dessa “memoarer”, som väckt stort intresse och redan finns i en tredje upplaga, berättar han öppenhjärtigt och avspänt om sin egen livsresa frân ung palestinsk/syrisk landsbygdsgrabb till integrerad dansk medborgare och framgångsrik liberal politiker. Den utförliga diskussionen om anpassningsproblemen gör boken nästan till en handbok i integrationsfrågor. Det är den delen jag finner viktigast och i det följande utgår från.
Integration kommer inte av sig själv. Det är enligt Khader en “fortlöpande och glidande process” som i hög grad beror på hur snabbt man får ett jobb och lär sig det nya språket. Avgörande är också att den invandrade skaffar sig en en grund av kunskap att stå på: kunskap om det nya landet och det demokratiska samhällets lagar och värderingar, men också om hemlandets religion, kultur och historia. Först om man känner sitt ursprung kan man bedöma vad som är väsentligt, vad man ska behålla och vilka regler och traditioner man måste ändra på som medborgare i en västerländsk demokrati. Till hemspråksundervisningen är Khader övervägande positiv utan att vara dogmatisk. Däremot har han hård kritik mot de islamska skolorna för dålig standard på undervisningen och för att isolera ungdomarna från danskarna och den danska kulturen.
Invandrare ingen homogen grupp
Integrationsprocessen varar hela livet, säger Khader. Den är dynamisk och individuell. Var och en väljer sin egen väg - invandrarna är ju inte någon homogen grupp - men alla slits mellan två världar och två värdesystem. Khader är i dag en integrerad dansk men känner ändå att han är “både-och”. En flicka med slöja kan känna sig integrerad och andra ska inte döma ut hennes sätt eller känsla. Men, menar han, det handlar om att nå en punkt, där man kan säga att nu fungerar jag i samhället, jag har fått en balans mellan min egen bakgrund och den nya kulturen. Eller som Khader säger i förordet “Man kan godt blive en del av “os”, en medborger pâ linje med alle andre medborgere, uden at fornaegte sin baggrund”.
Intressant är att Khader tror att kulturkrocken förvärrats genom att de muslimska invandrarna i Danmark inte är representativa. Majoriteten kommer från en landsbygdsmiljö och det betyder att många är mer traditionella eller reaktionära än genomsnittet i hemlandet. Eftersom många kom för 20-30 år sedan har skillnaden blivit ännu större sedan dess. Det betyder ocksâ att avståndet mellan unga och gamla invandrare är större och att de unga får ett ännu större behov av att revoltera för att få sina rättigheter och sin personliga frihet respekterad.
Föreningen Demokratiska Muslimer
Khader för en engagerad debatt om de konflikter de unga hamnar i när de försöker bryta sig loss och han fördömer konsekvent de traditioner som kränker de ungas rättigheter: föräldratvånget, manschauvinismen, tvångsäktenskapen … Debattglädjen och polemiken mot reaktionära imamer, traditionella socialdemokrater och schablonvänstern gör boken på samma gång till en liberal stridsskrift för demokrati och mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter innebär att de tillhör alla människor, konstaterar Khader. Därför ska de respekteras i alla kulturer.
När Khader i höstas höll ett anförande på Liberala Internationalens kongress i Marrakech betonade han att det är de extrema som oftast får representera de islamska invandrarna. De är emot integration men för en segregerande “ghettoislam”. Det är de som inbjuds till debatter, paneler och intervjuer av kyrkor och samfund och av vänsterorganisationer, inte någon från den stora grupp av moderata islamer som anpassat sig till det demokratiska samhället. Därför är det viktigt att representanter för denna “euroislam” gör sin stämma hörd. För att bidra till detta har Khader ställt sig i spetsen för ett nytt nätverk “Foreningen Demokratiske Muslimer”, som redan upprättat kontakter med likartade grupper i andra länder. Hans hopp med detta initiativ är “i al beskedenhet at skabe forudsetningar for en islamisk reformation”!
Polariseringen av âsikter oroar
Kommer den danska invandrardebatten och den reserverade hållningen till muslimer att leda till att integrationsprocessen avstannar och att vi får “ghettoislam” i stället för “euroislam”? Av argumenteringen i boken ser man att Khader är en djupt oroad optimist. Han är övertygad om att demokrati och mänskliga rättigheter kan blomstra i arabvärlden och tror inte ”at en arabisk familie drömmer meget anderledes än en dansk”. Men han är oroad för demoniseringen av islam med krav pâ förbud att bygga moskéer och islamska kyrkogârdar. Men framför allt är han oroad för att polariseringen av åsikterna kommer att innebära att integrationen stoppas och att “ghettoislam” vinner. Det vore en katastrof, eftersom det skulle leda till större marginalisering av invandrarna, till frustration och större fientlighet mot Väst. Därför är det viktigt att avdramatisera meningsmotsättningarna och att sticka hål på klichéerna och fördomarna.
Kaders syfte med boken är att göra just detta. Att nyansera och bygga broar över åsikts- och kulturskillnaderna. Inte minst därför är den en nyttig läsning för politiker.
David Wirmark