Motion till folkpartiets landsmöte 2007
Stoppa storregionerna!
Under flera år har regionfrågan diskuterats intensivt i folkpartiet. Att skapa regioner med direktvalda regionala församlingar har varit en populär tanke. Och för strävan att öka demokratin, en tilltänkt reforms primära syfte, finns det anledning att känna stor respekt.
I februari i år presenterade den så kallade Ansvarskommittén (SOU 2007:10) sitt betänkande. Enligt Ansvarskommittén ska de nuvarande länen och landstingen ersättas av sex till nio storregioner. Sveriges administrativa karta stöps om i grunden.
Därmed finns ett konkret förslag att ta ställning till. Den teoretiska debatten är över. Nu är det skarpt läge. Då måste också de kritiska frågorna ställas. Vad vinner Sverige på en storregionreform? Hur gynnar det alliansen och folkpartiet att driva igenom en drastisk förändring av den regionala indelningen?
Nu som tidigare under regiondebatten står demokratiargumentet i fokus. Att flytta uppgifter från tjänstemän på länsstyrelsen och andra statliga myndigheter till direktvalda regionpolitiker kan i förstone synas som en vinst för demokratin. Men vid närmare eftertanke är det inte så enkelt. Det beror på vilka uppgifter som de nya regionala organen ska ha.
Om regionerna exempelvis fick ta över ansvaret för den högre utbildningen och infrastrukturen, till detta självfallet kopplat uppgiften att också stå för finansieringen av verksamheten, skulle regionerna ges makt över sakfrågor som de tidigare inte har haft möjlighet att utöva inflytande över. En sådan förändring har emellertid ett pris: vidgade regionala klyftor.
De skillnader som finns i skattekraft mellan olika delar av landet, och som riskerar att accentueras under de kommande åren, slår direkt igenom på kvaliteten i den högre utbildningen och infrastrukturen. Välbärgade delar av landet får avsevärt bättre universitet, högskolor och vägar än mindre välbärgade landsändar. Att genomföra förändringar som leder till ökade regionala skillnader har varit, och är enligt vår bedömning alltjämt, politiskt omöjligt i Sverige.
Ansvarskommittén, liksom i huvudsak tidigare utredningar, har insett detta. Därför föreslår inte Ansvarskommittén att några sakpolitiska områden med vidhängande ansvar för finansiering ska flyttas från nationell nivå till regionerna. Det regionerna, enligt förslaget, ska ägna sig åt förutom sjukvård är icke-tvingande regional planering och fördelning av vissa mindre statsanslag.
”Problemet” är att när Ansvarskommittén, i likhet med sina föregångare, försöker parera kritiken om risken för ökade regionala skillnader omintetgörs också den möjliga demokrativinsten med förslaget. För om regionerna inte ska stå för finansieringen och ingen behöver bry sig om den planering som de ägnar sig åt: på vilket innebär storregionerna i så fall en vinst för demokratin? Det blir byråkratin som växer, inte demokratin.
Ansvarskommittén säger sig också med sina förslag vilja främja den regionala utvecklingen. Resonemanget bygger på en stor övertro till politisk ingenjörskonst. Om det skapas jobb, tillväxt och välfärd i vårt land avgörs av helt andra faktorer än om Sverige inför storregioner i praktiken omdöpta landsting med mer vidsträckta geografiska områden. Utveckling kan inte planeras fram av politiker.
Det som krävs för en god uthållig ekonomisk tillväxt är lägre skatter och enklare regler för företagen, ett modernt och kunskapsinriktat utbildningssystem och en politik som gör det mer lönsamt att arbeta, för att ta några exempel. Ytterligare en ny politisk institution till dem som redan idag agerar på den regionala arenan tillför inte det arbetet något av värde. Snarare kan det bli så att i de nya storregionerna blir svårare för företagare och entreprenörer att sköta sina myndighetskontakter.
Ansvarskommitténs kriterier för hur den nya regionala indelningen ska se ut ter sig dessutom märkliga. Kommittén synes lägga stor vikt vid sjukvårdens geografiska struktur. Var regionsjukhusen är placerade tillmäts i kommitténs resonemang stor betydelse för hur regionerna ska formeras. Men är det en alldeles självklar indelningsgrund? Om regionerna, som kommittén tror, ska kunna spel en roll i de regionala utvecklingsfrågorna: är då inte exempelvis näringslivets struktur minst lika viktig? Och vad tog medborgarperspektivet vägen? Om en ny regionindelning ska fungera går det inte att bortse från människors egen uppfattning om identitet och geografisk tillhörighet.
Ansvarskommittén har bråttom, mycket bråttom. Redan om två år ska, enligt kommitténs förslag, riksdagen fatta beslut om en helt ny regional indelning. Det ger mycket litet utrymme för demokratisk förankring av den genomgripande förändring av Sveriges administrativa struktur som kommitténs förslag innebär. Det är inte acceptabelt.
Kommittén har också så bråttom att den föreslår en konstitutionellt ytterst tveksam manöver för att de nya regionerna ska kunna träda i kraft 1 januari 2011. I regeringsformen uttalas att det i Sverige finns primärkommuner och landstingskommuner. Om regionkommuner, vilket är Ansvarskommitténs formella förslag till beteckning på de nya regionala organen, ska inrättas i vårt land måste således grundlagen ändras. Det kräver två riksdagsbeslut med val emellan.
För att Ansvarskommittén ska få ihop sin mycket sammanpressade tidsplan krävs att kommittén tänjer på väsentliga konstitutionella principer. Enligt kommittén ska riksdagen före valet 2010 första gången fatta beslut om att ändra grundlagen föra in begreppet regionkommuner istället för landstingskommuner. Det andra beslutet ska fattas efter det att den nya riksdagen har tillträtt, under hösten 2010.
Men Ansvarskommitténs upplägg innebär att väljarna i valet 2010 inte vet till församling de lägger sin röst när de röstar i landstings- eller regionvalet. Det är ju nämligen fullt möjligt, och en av tankarna med att riksdagen måste fatta beslut när grundlagen ska ändras, att en ny riksdag skulle kunna komma fram till ett annat beslut än den tidigare riksdagen och att någon förändring inte ska genomföras.
Det kan knappast anses vara tillfredsställande att medborgarna när de ska rösta inte har säker information om till vilken församling de lägger sin röst. Slutsatsen kan inte bli någon annan än att en storregionreform, av konstitutionella skäl, i alla händelser inte kan träda ikraft från 1 januari 2011, som Ansvarskommittén önskar.
En eventuell process med att avskaffa de svenska länen och dela in landet i mellan sex och nio regioner kommer att skapa starka slitningar och upprörda känslor på många håll. De reaktioner som hittills har mött de kartskisser som har presenterats kommer sannolikt att te sig som en västanfläkt jämfört med den storm av protester som kommer att uppstå om en konkret process med att dra nya regiongränser sätts igång. Är det verkligen ett lämpligt politiskt bagage för folkpartiet, och alliansen i sin helhet, att ha med sig in i valrörelsen 2010? Är folkpartiet och övriga allianspartier beredda att sätta regeringsmakten på spel för en storregionreform?
Sammanfattningsvis finns det, enligt vår bedömning, starka skäl att avvisa Ansvarskommitténs förslag i regionfrågan. Det kan inte ligga till grund för en kommande proposition från alliansregeringen. Demokrati- och effektivitetsargumenten håller inte för en närmare granskning, en entydig strategi med medborgarperspektivet i centrum för hur den nya regionala indelningen ska formas saknas, den planerade rekordsnabba processen utesluter i praktiken seriöst folkligt inflytande och förutsätter att rimliga konstitutionella tillvägagångssätt åsidosätts.
Att avvisa Ansvarskommitténs förslag om storregioner innebär inte att inga reformer inom den statliga förvaltningen behöver göras. Det går i vissa delar att bygga vidare på det arbete som Ansvarskommittén har genomfört. För det första: Precis som tidigare utredningar pekar kommittén på att den statliga regionala indelningen spretar åt olika håll, vilket skapar ineffektivitet och bristande samordning. Det gäller exempelvis det faktum att olika centrala myndigheter (som Banverket och Vägverket) har sinsemellan olika indelningar på regional nivå. Regeringen bör ta initiativ till att dessa administrativa indelningar i större utsträckning samordnas.
För det andra: Den finns strukturproblem i svensk sjukvård. Kommittén pekar på flera av de svårigheter som dagens svenska sjukvård brottas med. Hur sjukvården ska organiseras måste genomlysas rejält. Det bör ske i en separat utredning som jobbar förutsättningslöst. Det har knappast Ansvarskommittén gjort. Regeringen bör därför tillsätta en sjukvårdsutredning med uppgift att också utreda andra alternativ för sjukvårdens organisering och finansiering än att detta ska handhas inom ramen för storregioner.
För det tredje: Regeringen bör sända en tydlig signal till landets kommuner att det naturligtvis är fritt fram för dem som så önskar att ansöka om länsbyte och att ansökningar som bygger på ett starkt lokalt stöd ska behandlas välvilligt till skillnad från vad som ofta har varit fallet under socialdemokratiska regeringar. Det finns inget skäl att hårdnackat slå vakt om en länsindelning med sin grund i 1600-talet. Lika absurt vore det naturligtvis att göra samma sak på nytt och ånyo diktera den regionala indelningen uppifrån.
Yrkanden
1 att folkpartiet tar ställning mot Ansvarskommitténs förslag till storregionreform,
2 att folkpartiet tar ställning för vad i motionen anförs om den regionala indelningen för centrala statliga myndigheter,
3 att folkpartiet tar ställning för vad i motionen anförs om behovet av en ny förutsättningslös sjukvårdsutredning,
4 att folkpartiet tar ställning för vad i motionen anförs om flexiblare normer och praxis för kommuner som önskar byta län.
Tobias Krantz, Nils-Erik Davelid m.fl.