Debattartikel i JP 2007-02-16
Styra eller ge frihet - dilemma för detaljplaner i villaområden.
Varje byggpolitiker och planförfattare har säkert som mål att ge planvillkor som möjliggör byggande och utveckling av attraktiva villaområden. Det är viktigt ur stadsbildssynpunkt att ett villaområde upplevs som harmoniskt och trivsamt. Sådana kvaliteter påverkar ju även fastighetens värde.
Den som bygger en ny villa vill förverkliga livets stora materiella dröm och gör därvid sitt livs stora investering. Då vill man ha möjlighet att göra precis som man vill. Då tänker man nog inte på att grannen kanske inte blir lika förtjust i alla lägen.
Äldre villaområden uppfattas ofta som harmoniska ur stadsbildssynpunkt. Villorna är olika men passar ändå väl ihop eftersom det brukar finnas gemensamma formelement. Villorna byggdes i regel i likartad byggnadsstil. Man kan jämföra med kulörer; vissa kulörkombinationer upplevs passa bättre än andra. Äldre villaområden har ”kulörer” som hör ihop.
Idag byggs det villor i en mångfald av olika stilar: hus med putsade fasader med partier av lärk- eller cederträ och med branta pulpettak, hus i nygamla stilar med målad träpanel etcetera.
Detaljplaner för singelhus brukar i stort sett reglera våningsantal och takvinkel. Det ger möjlighet att ganska fritt välja hustyp. Resultatet blir att sörgårdsidyllen ligger sida vid sida med den senaste modestilen med branta pulpettak. Tegelröda tak blandas med aluzinktak. Pustade fasader blandas med målade träfasader.
Är detta en önskvärd eller en acceptabel utveckling? Hur mycket ska detaljplanebestämmelserna styra? Ska olika bestämmelser gälla i olika fall, i olika områden? Vad kan vi lära av de villaområden som tillkommit under de senaste åren?
Åbolid uppfattar jag som ett ganska homogent område. Villorna är olika men passar väl ihop. Det finns flera element som förenar varför helheten känns harmonisk. Dock kan man anföra att villorna är i största laget i förhållande till tomtstorleken. Ett annat bra exempel är Porteshult som ligger i Taberg.
På Lerhagen är variationen större. Sedan detaljplanen fastställdes slog en ny villatrend i postmodernistisk stil igenom. Detaljplanens krav på tegelröda tak passade inte denna trend, varför ett dussintal villor har avvikit från bygglovet. Detta har föranlett en tråkig process som nu fått ett snöpligt slut. Bör detaljplanebestämmelserna utformas på annat sätt med hänsyn till denna erfarenhet?
De senast tillkomna villakvarteren på Fagerslätt i Huskvarna har få generella bestämmelser. Resultatet har blivit en mycket blandad villabebyggelse med många olika stilar. Ger detta en harmonisk stadsbild som även kommer att uppskattas på sikt? Är det rent av lämpligt att vissa områden tillåter en sådan variation?
Grupphusbebyggelse skapar ofta en ganska ensartad stadsbild. Efterhand som husen renoveras eller förädlas på något sätt vill fastighetsägarna ge en personlig prägel på husen. Om det fanns riktlinjer för möjliga förändringar bedömer jag att resultatet skulle bli bättre än för närvarande.
För några grupphusområden gäller stränga bestämmelser för att bevara den ursprungliga karaktären. Exempel på ett sådant område är ringarna i Norra Grästorp. I ett grupphusområde på Skänkeberg får exempelvis en fastighetsägare enligt länsrättsbeslut inte bygga till på önskat sätt därför att det skulle avvika i för stor utsträckning.
Enligt min bedömning är det viktigt att villor och grupphus av högt arkitektoniskt värde skyddas från förvanskande renoveringar och ombyggnationer. I andra fall bör det vara av värde att riktlinjer överenskoms när ett grupphusområde står under ett förändringstryck.
Småstugeområdet på södra Rosenlund uppfattar jag som söndertrasat efter en mångfald olika fasadändringar och takkupepåbyggnader. De fastighetsägare som på senare år byggt om sina hus torde ha lärt av andras misstag. Enligt min mening är deras exempel betydligt mer stilfulla. Om det funnits riktlinjer som bland annat angivit några lämpliga alternativa utformningar på takkuporna hade resultatet kunnat bli klart bättre ur stadsbildssynpunkt.
Tättbyggda villakvarter ställer enligt min uppfattning större krav på anpassning och samordning för att bli harmoniska ur stadsbildssynpunkt. Villor på stora tomter kan utformningsmässigt variera i större utsträckning utan att det stör totalbilden.
En annan aspekt att uppmärksamma är hur höjdskillnader tas upp i villaområden. Idag är det vanligt med stödmurar för att få så stor plan gräsmatta som möjligt. I mitten av 1900-talet accepterades slänter på ett annat sätt och togs tillvara genom allahanda planteringar.
Ett kvarter genomkorsat av flera stödmurar ger ingen god stadsbild. Vid större lutningar krävs vanligen souterränghus även om efterfrågan inte är så stor idag bland annat av kostnadsskäl. Det nya Järaområdet vid Ekhagen visar hur resultatet blir när villatomterna omgärdas av stödmurar.
Frågan är i vad mån stadsbyggnadsnämnden ska vara stilpolis eller skönhetsråd. Vilken avvägning ska göras mellan den enskildes intresse och allmänintresset? Även om tycke och smak varierar tror jag att alla är intresserade av att vi bygger en vacker stad!
Ingvar Åkerberg
Ledamot (fp) av stadsbyggnadsnämnden