De 56 distriktsläkarnas uppror mot F-kassan i december, ( ”Läkare rasar mot sjukkassan”), har nu resulterat i att F-kassechefen Elisabeth Hamilton tillsatt en arbetsgrupp där handläggare från försäkringskassan, försäkringskassans läkare och distriktsläkare finns med.
Claes Rydell som är chef för försäkringskassans sjukförsäkringsenhet hoppas på klarare kontakter och att ett ömsesidigt arbete ska leda till ett bättre jobb.
Helt klart är att det behövs ett bättre samarbete mellan välfärdens olika aktörer, och om inte denna samverkan över revirgränserna kommer till stånd, så kommer även i fortsättningen många sjuka att hamna mellan myndighetsstolarna.
Den som inte är nöjd med F-kassans sjukpenningbeslut kan ju gå till domstol och överklaga hävdas det från F-kassan. Naturligtvis kräver rättssäkerheten att beslut ska kunna överklagas, men att framtvinga en ny rutin som leder till att många känner sig tvingade att gå till domstol, kan knappast vara god myndighetsutövning.
I de fall då patienten fått rätt emot F-kassan i domstolen handlar det ofta om att ansvarig läkare presenterat ett nytt medicinskt underlag - ett underlag som naturligtvis kassan skulle ha samarbetat fram i ett tidigt skede i sjukskrivningsprocessen.
Socialstyrelsen regionala tillsynsenheter har besökt 200 vårdcentraler i hela landet och granskat hur sjukskrivningsprocessen fungerar för de långtidssjukskrivna.
Bara två av 33 besökta vårdcentraler i Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län får högsta betyg, nämligen Gislaveds och Finspångs vårdcentraler; de övriga uppmanas att vidta åtgärder för att förbättra kvaliteten.
Det är bra Socialstyrelsen tar sitt regeringsuppdrag från 2003 på allvar och i tillsynsbesluten konkret beskriver vad som ska ändras på och göras på ett annat och bättre sätt.
Alltför många vårdcentraler saknar rutiner och riktlinjer för de långtidssjukskrivna och ett systematiskt kvalitetsarbete som säkerställer fortsatt god kvalitet oavsett personalomsättning och andra händelser i bemanningssituationen.
Man brister i samverkan med externa aktörer i samband med det viktiga rehabilteringsarbetet, vilket resulterar i att alltför många blir kvar i en onödig långtidssjukskrivning som efterhand leder rakt in i en förtidspensionering till skada både för den enskilde och samhället i stort. Förvisso friseras statistiken för långa sjukfall på detta sätt, men till ingen nytta för någon.
Ny lagstiftning sedan årsskiftet 2003/2004 ger möjlighet till frivillig, finansiell samordning inom rehabilteringsområdet mellan F-kassa, landsting, länsarbetsnämnd och en eller flera kommuner.
Ett konkret exempel på god vilja till samverkan över myndighets- och förvaltningsgränser är när socialförvaltningen i Jönköping i sin handlingsplan för 2005 bl a sätter upp följande mål:
• utveckla samverkan med Försäkringskassan, vårdcentraler och Arbetsförmedling inom RESAM-överenskommelsen (rehabilitering i samverkan)
• för 30 personer köpa in kompletterande försäkringsmedicinska utredningar för bedömning av arbetsförmågan
Kravet på samordning mellan välfärdens organisationer har förstärkts under 90-talet. Syftet är naturligtvis att på ett bättre sätt använda samhällets resurser för att både nå välfärdsvinster för enskilda och samhällsekonomiska vinster.
Folkpartiet vill få till stånd en bättre tingens ordning genom att sjukvården och sjukförsäkringen samordnas i 6-10 vårdregioner i landet. Inga hinder finns. Rikstäckande positiv lagstiftning finns.
När dessa nya och större vårdregioner ges ansvaret för att sjuka och skadade människor skall garanteras vård och inkomsttrygghet under sjukdomstiden ökar möjligheterna att använda resurserna mera effektivt. Mindre byråkrati, bättre kontroll mot fusk och större delaktighet för personalen, samt mindre oro hos den enskilde vårdtagaren för att sjukpenningen inte skall räcka, är några av de positiva effekter som kan uppnås.
De nya vårdregionernas verksamhet finansieras – i avvaktan på eventuellt andra beslut – dels med statsbidrag som motsvarar dagens sjukförsäkringskostnader för regionerna och eventuella bidrag för skatteutjämning, dels med egen skatteutdebitering.
Vårdregionerna ges betydande frihet att organisera vården som de själva önskar inom de ramar Hälso- och sjukvårdslagen och andra aktuella lagar sätter upp. Ersättningsnivåer inom sjukförsäkringen bestäms av staten.
Genom att tillgången till alla de resurser – statliga och landstingskommunala – som idag används för sjukvård, rehabilitering och sjukpenning, koncentreras till ett organ skapas stora möjligheter att bygga upp en sjukvård utan väntetider och onödig byråkrati.
Det räcker inte med att försäkringskassefolket och läkarna sitter ner i en samverkansgrupp! Ett mer samlat grepp måste tas om fler ska bli rehabiliterade, fler ska bli friska och fler ska kunna försörja sig på sin egen lön!
Folkpartiets förslag om införande av vårdregioner ger välfärdens olika aktörer konkreta möjligheter till gemensam aktion för att få ner de höga sjukskrivningstalen.
Per Hansson (fp) Nils-Erik Davelid (fp) Dag Jonasson (fp)