DET SVENSKA skolsystemet och den svenska skollagstiftningen bygger på ett ömsesidigt åtagande från två parter, staten och vårdnadshavaren. Den lagstadgade skolplikten är ömsesidig.
Skolan är skyldig att ge eleven en allsidig, saklig och dessutom nationellt likvärdig utbildning. Vårdnadshavaren är skyldig att se till att barnet/eleven deltar i utbildningen. Allt som sker under skoldagen sker dock under skolans totala ansvar. Att systemet och lagstiftningen är uppbyggda på den grunden är både sunt och förnuftigt.
Jag som förälder/vårdnadshavare har rätt till delaktighet och inflytande över mitt/mina barns utbildning, deras kunskapsutveckling och deras sociala utveckling.
JAG HAR RÄTT till information. Jag har rätt att veta att de mår bra, att de lär sig så mycket som möjligt, att de trivs, att de är trygga och att de inte far illa. Jag har rätt att veta att de inte känner sig utpekade, utanför eller särbehandlade. Framförallt är det deras rättigheter!
Det betyder inte att det ska daltas med mina barn. Eller att andra barn ska behöva stå tillbaka. Det betyder inte att alla måste leka med alla eller att den duktiga eleven inte skulle ha exakt samma rätt till stöd och resurser för sin utveckling som den svage.
Om man nu ens kan tala om människor i sådana termer? Själv föredrar jag att konstatera att vi alla har olika sorters begåvningar. Jag förespråkar i sanning att var och en ska ha rätt att utvecklas utifrån sin egen förmåga oavsett om man anses duktig eller svag.
DET SVENSKA skolsystemet har många syften och verkar på flera nivåer. Innerst handlar det om individer. Ytterst handlar det om Sveriges utveckling, status och konkurrenskraft i ett globalt perspektiv.
Skolan har många intressenter och det är därför dess verksamhet är så komplex. Det ställer höga krav på rektorer, lärare och huvudmän.
Men det är också därför en så till synes banal fråga som medhavd frukt till den obli-gatoriska fruktstunden är så djupt värdeladdad för oss som arbetar inom skolan.
Särskilt för oss som tillämpar en liberal värdegrund. Vi vet att varje elev/individ/barn har olika förutsättningar. Vi vet att det är vår utgångspunkt. Vi vet att det handlar om yrkets etik och profession.
DET ÄR INGET konstigt med det. Men det är också just därför vi anser att inte ett enda barn ska behöva lida, stå till svars för eller känna skam för något som skolan på systemnivå är ansvarig för. Särskilt inte om barnet själv inte kan påverka situationen.
Om föräldrar skickar med sina barn ett äpple att äta på rasten eller på annat sätt stödjer sina barn i deras utbildning är jag den första att applådera. Sverige behöver många sådana föräldrar/vårdnadshavare.
DET BORDE VARA varje barns rättighet. Men när skolan står som arrangör för det som sker på lektionen, på rasten, på studieresan eller till och med fritiden, är det varje barns rättighet att inte behöva lida för konsekvenserna av sina föräldrars/vårdnadshavares handlingar,
oförmåga eller synsätt.
FÖR MIG SOM LIBERAL räcker det med att ett enda barn i detta land kommer till skolan och mår dåligt av att vara den enda som inte har med sig ett äpple till den obligatoriska fruktstunden, alldeles oavsett vilka skäl eller orsaker som ligger bakom.
Barn väljer inte sina föräldrar, men lagen tvingar dem att gå till skolan.
Det är vår skyldighet att lära dem förnuft snarare än fruktan!
Alexander Tornberg