Läraryrket var fram till i början av 1960-talet högt värderat och ganska väl betalt. Därefter fick landets bästa stå tillbaka till förmån för ideologiskt styrd skolpolitik och utförslöpan som varat i decennier tog vid. Det är först på senare tid som massmedia och politiker börjat ta denna på allvar.
Tack och lov är det allt fler som anar vidden av det relativa misslyckande som den svenska skolan i dag utgör och som vill ha en nödvändig förändring.
Den bästa skolan är inte den som bäst gynnar en politisk ideologi, utan den som är till störst nytta för vårt land. Vi i Folkpartiet menar att det centrala är vad eleverna lär sig. Det är kunskaperna som står i centrum eftersom de är välfärdens fundament.
Ty det är ju inte socialistiska politiker som skapar välstånd; det är vad våra medborgare kan som ställs mot andra länders kunskaper och här läggs grunden för vår framtida konkurrenskraft och därmed också för vårt fortsatta välstånd. Och centrala aktörer här är våra lärare.
Det har blivit dags att ställa en grundläggande fråga: Vad är en bra lärare? Elever kanske menar en som är hygglig, rolig och sätter glädjebetyg. Måhända skulle denna i gengäld belönas med höga betyg från eleverna, om vi är obetänksamma nog att lyssna på sådana populistiska tankegångar.
För att glädja sin rektor ska läraren godkänna så många elever som möjligt och engagera sig i flest möjliga sidoprojekt utanför ramen för undervisningen. Vill läraren ha någon hundring extra i löneförhöjning så satsar hon inte på pedagogiken. Det ger ändå ingenting, eftersom många rektorer inte förstår att rätt värdera skolans kärnverksamhet. Detta berättar lärare vi har haft kontakt med.
Lärarens vardag handlar inte bara om arbetstiden utan mer om vad läraren faktiskt gör. Vi har fått bilden av en arbetssituation som allt mer tyngs av en byråkratisering, där allt fler kringuppgifter stjäl tid och fokus från det pedagogiska arbetet.
I skolornas spariver dras administrativa tjänster in och dessa arbetsuppgifter läggs på pedagogerna.
Ett exempel är det så kallade åtgärdsprogrammet, som aktualiseras när en elev inte når godkänt betyg. Detta är en process med flera juridiska aspekter, där det åläggs mycket utredning och dokumentation. Här finns på skolorna många olika meningar om hur arbetet ska utföras mer konkret. För lärarens del handlar det ofta om att förutom att bli ifrågasatt för att ha underkänt en elev också få en mängd merarbete. Det är sedan lärarens ansvar att se till att eleven får godkänt. Den professionelle läraren som ger underkänt åt de som inte uppfyller kraven för godkänt har alltså endast merarbete att vänta.
Ett exempel på ytterligare administration är förslaget om att eleverna ska kunna överklaga betyg. Ett förslag som visserligen stärker elevens rättssäkerhet, men som också lägger ytterligare administrativa bördor på lärarna. Och en öppen fråga är om inte glädjebetyg är ett större problem än sin motsats?
Vii Folkpartiet är emot en ytterligare byråkratisering av läraryrket. En sådan skulle ta än mer värdefull tid och fokus från skolans kärna: Pedagogiken. Vi vill att läraren ska ägna sig åt skolans kärnverksamhet; undervisning och kunskapsöverföring.
Bertil Rylner
t f ordförande
i Folkpartiet liberalerna
Jönköpings kommunförening