Vem vill vänta på diagnos och behandling i ett-två år? Ingen, svarar de flesta.
Varför låter vi då barn med neuropsykiatriska funktionshinder göra detta? Jag tänker nu på dem som har adhd, Asbergers syndrom, Tourettes syndrom, OCD med flera och de som även har kombinationer av dessa och ibland även psykiatriska diagnoser.
Personer med dessa besvär har länge varit en svag grupp i samhället. När samhället blir allt mer komplicerat för den enskilde blir det än svårare att klara sig för denna grupp. Det är viktigt att personer med dessa rubbningar i de normala transmittorsystemen i hjärnan får en så tidig diagnos som möjligt, så rätt stöd kan ges såväl till det enskilda barnet som till vårdnadshavarna.
När skolstarten kommer ska det redan ha planerats för deras särskilda behov, de ska då ges en chans att gå igenom skolan med godkända betyg. Den här gruppen slås annars ut tidigt och riskerar att börja "självmedicinera" med alkohol och narkotika för att må lite bättre, hamna i kriminella kretsar, placeras i fosterhem, HVB-hem, ungdomsvårdsskola och ungdomsfängelse och senare också i fängelse.
Det har dock inte gällt alla individer i denna grupp - en del har fått ett tillräckligt bra stöd, även utan diagnos, av så kallade vettiga vuxna. Det är viktigt att barn med dessa diagnoser integreras i goda kamratgäng och här kan även föreningar hjälpa till att stödja den unge i något intresse, som den unge har.
På våra fängelser i dag har nästan 40 procent procent av de intagna adhd. Försök görs nu bland annat på Norrtäljeanstalten för att hjälpa en del av dessa till ett bättre liv. Och Tidaholmsanstalten har som motto: Bättre ut än in.
Det krävs forskning på området, det behövs perso-nalutbildning inom området så barn med dessa behov kan uppmärksammas tidigt, på BVC, på familjecentraler och på dagis/förskola.
Vi, socionomer, jag är en sådan, är utbildade i att se individen i sitt totala sam-manhang, men även vi kan bli bättre. Varför har vi i Sverige den kortaste socio-nomutbildningen i Europa? Varför får vi ingen legitima-tion? Många gånger har jag upplevt den så kallade bak-bundenheten i mitt yrkesutövande.
Ekonomin går ibland före kårens kunnighet. Vi ser hur barn även ur ovan nämnda grupp tidigt placeras i fos-terhem, HVB-hem och senare på såväl ungdomsvårds-skolor som i fängelse.
Den kunskap som fanns i Lund 1975 kom hit 30 år se-nare, varför? Under cirka sju års tid har jag varit nämndeman i Jönköpings Tingsrätt; och har där mött många, många ungdomar som inte har fått ett tidigt stöd. Vi måste definitivt bli bättre på att hjälpa dessa barn tidigt.
Därför kandiderar jag nu till landstinget i Jönköpings län. Barns hälsa och framtid är min hjärtefråga!
Gun-Britt Sabelstierna (FP)
Magisterutbildad socionom
inom hälsa- och sjukvård