Nu har det hänt igen

Nu har det hänt igen! Staten tar inte sitt ansvar när det gäller att ersätta landstingen för de asylsökandes hälso- och sjukvård. I det avtal som nyligen träffats mellan staten och landstingen ges landstingen inte full kompensation för sina utgifter trots att schablonbeloppen för ungdomar räknats upp med 57 % och för vuxna med 15 %.

 

Landstingens underskott för 2003 var 150 miljoner kronor och sedan 1997 har landstingen ur egen kassa bidragit med 650 miljoner.

 

1 januari 1997 tog landstingen över ansvaret för hälso- och sjukvården till de asylsökande, medan staten behöll det ekonomsiska ansvaret. Målsättningen att landstingen skulle kompenseras för sina ökade kostnader har alltså inte vid något tillfälle uppnåtts.

 

Det är ju uppenbart, och inget konstigt, att asylsökande som ofta kommer från krigsdrabbade länder och har traumatiska upplevelser bakom sig/med sig, har ett större vårdbehov än befolkningen i övrigt, och det visar sig också i statistiken. Asylsökande har cirka 2 vårdagar per individ jämfört med den bofasta befolkningen som har 0,6 vårddagar. Antalet vårddagar inom sluten psykiatrisk vård ökade för asylsökande med drygt 20 % 2001 och med ytterligare minst 45% 2002.

 

Ytterst komplicerande på det individuella planet/för vuxna och barn i en familj, och dessutom kostnadsdrivande, är de långa handläggningstiderna i asylprocessen. En utgångspunkt i den första överenskommelsen var att handläggningstiden inte skulle överstiga 1 år; ett år som nu regelmässigt har blivit till både 2 och 3 år, vilket naturligtvis är förödande och ger ett ökat vårdbehov.

 

Enligt avtalet ska landstingen erbjuda nyanlända hälsosamtal/hälsoundersökning och information om landstingens åtagande när det gäller hälso- och sjukvård.
Målsättningen måste väl rimligen vara för Migrationsverket och landstingen att samarbeta på ett sånt sätt att en överväldigande majoritet av de asylsökande
nås av informationen om hälsosamtal/hälsoundersökning? Aktuell statistik visar tyvärr att man totalt misslyckats med att genomföra de viktiga hälsosamtalen.

 

Av totalt 40 784 asylsökande i riket 2003, genomgick endast 16 553 hälsokontroller. 40 % alltså, vilket är ett alltför lågt procenttal. Inom Jönköpings läns landsting lyckades man endast genomföra hälsokontroller med 188 av totalt 1004 asylsökande: 19 % - inte ens ett resultat på genomsnittsnivå!

 

Här finns helt klart ett stort utrymme för förbättringsarbete när det gäller att verkligen nå de asylsökande med information om vad som erbjuds, och i samband med detta bedriva det självklara, viktiga och professionellt utförda motivationsarbete som förekommer inom landstingsverksamheten i övrigt.

 

Landstingsförbundet är givetvis oroligt när det gäller tingens nuvarande ordning och skriver i en PM 2004-06-15: ”Landstingen kan inte i längden – med det ekonomiska läge som råder – tillåta att asylsjukvården går med ett stort underskott. Detta får naturligtvis konsekvenser för det samlade vårdutbudet, särskilt inom områden där efterfrågan är stor och resurserna små”.

 

Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson skrev i september till landstingsstyrelserna och rekommenderade att man skulle ansluta sig till överenskommelsen med staten, och detta kändes förmodligen svårt. Nöjd kan Lars Isaksson naturligtvis inte vara med det avtal som gäller t o m 30 juni 2006.

 

Förresten: En passus i det nya avtalet innebär en klar förbättring: ”Barnpsykiatrisk behandling ska innefatta föräldrabehandling när detta är nödvändigt för barnens vård
och att denna behandling kan innefattas i den särskilda ersättning som utgår i de fall kostnaderna för en vårdkontakt överstiger 50 000 kr.”

 

Så var det inte tidigare; då innefattades egendomligt nog inte föräldrarna!