Valet till Sveriges Riksdag är också ett EU-val. Den nya regeringens vision kommer att styra vad Sverige gör i EU de kommande åren. Numera kallar sig många Europavänner. Men fortfarande står valet mellan de som ser EU som en positiv kraft för förändring, och de som helst vill göra Europas inflytande så litet som möjligt .Folkpartiet liberalerna var först med att ta ställning för ett svenskt EU-medlemskap och det är vi som sedan dess tydligast stått upp för det europeiska samarbetet.Det tänker vi fortsätta att göra.
Vi vet vad vi vill och vi gör det. Både genom våra europaparlamentariker Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström och i alliansregeringen. Det framgångsrika svenska EU-ordförandeskapet visade att det med verkligt engagemang går att nå resultat; ett starkt EU-engagemang i klimatfrågan, uppföljning av den ekonomiska och finansiella krisen, sjösättandet av EU:s Östersjöstrategi, antagandet av Stockholmsprogrammet för rättsliga och inrikes frågor och en förstärkning av EU som global aktör. Sverige tillhör nu kärnan inom t ex EU:s utrikespolitik. Regeringen har också fått beröm för sin hantering av den ekonomiska krisen, där vårt land blir ett föredöme för andra.
Sverige ska fortsätta att vara en del av, och påverka, det internationella samarbetet. Alliansregeringen har en gemensam vision – bland annat om att EU ska förhandla fram ett globalt frihandelsavtal som innebär att alla handelshinder för klimat- och miljövänliga varor, tjänster och teknologier ska slopas. Vår vision är tydlig och vårt engagemang står klart. Vi i Folkpartiet menar, liksom Alliansen, att EU-samarbetet behövs för att lösa viktiga gemensamma problem, inte minst jobben och miljön. Vi tror också på ett starkt ekonomiskt samarbete. En svensk anslutning till euron skulle öka möjligheterna att locka nödvändiga investeringar till vårt land. Det finns också starka politiska skäl för euron: Sverige borde sitta med vid sammanträdesborden när de avgörande besluten om Europas ekonomi fattas. Utanförskap är varken en styrka eller trygghet.
De rödgröna talar däremot med kluven tunga, trots utspel och manifest om vikten av att vara aktiv EU-medlem. Fram till nyligen var miljöpartiet motståndare till EU ”för jobben och miljöns skull”. Nu har man slutligen beslutat sig för att ”acceptera” det svenska EU-medlemskapet. Samma tveksamhet och kluvenhet visar socialdemokraterna. Deras verkliga inställning till Eu blir tydlig redan av Ingvar Carlssons memoarer från 2003: Även om EU-frågan var viktig tänkte jag inte medverka till att den i onödan skadade det socialdemokratiska partiet.”
Det är alltså ingen slump att dessa partiers toppnamn i Europaparlamentet, Carl Schlyter och Marita Ulvskog, är Eu-motståndare. Det enda oppositionsparti som lever som det lär är vänsterpartiet, som uttryckligen fortsatt är emot det svenska EU-medlemskapet till förmån för ”en alternativ ekonomisk världsordning”. Men hur ska dessa tre visioner kunna förenas? Ett parti vill gå ur EU, ett annat kan acceptera EU-medlemskapet och ett tredje är bara med så länge det inte skadar partiet…
Nja är inte nog. Folkpartiet liberalerna och alliansregeringen har visat att vi kan och att vi vet vad vi vill. Men vad händer i ett vägskäl när trafikljuset plötsligt visar grönt, gult och rött på en och samma gång? Inte leder det framåt, i alla fall. Man bygger inte förtroende hos de övriga 26 medlemsstaterna med en oberäknelig och otydlig inställning till Europa. Det krävs ett verkligt engagemang för att få sin röst hörd och för att kunna påverka utvecklingen och vara med och förbättra EU-samarbetet, inte minst för jobben och miljöns skull. Ett rödgrönt nja till EU är därför inte nog.
Sverker Thorén(FP)
kandidat till riksdagen frör Kalmar län