Milton Friedman, född 1912, amerikansk nationalekonom och statistiker, professor vid universitetet i Chicago 1948–77, erhöll Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976. Friedman arbetade under 1930-talet med ekonomisk statistik över hushållens inkomster och utgifter samt utvecklade under 1930- och 40-talen icke-parametriska metoder inom matematisk statistik samt metoder för sekventiella stickprovsundersökningar. Mellan 1946–56 utvecklade
Friedman teorin om hur permanenta och tillfälliga förändringar i inkomsten påverkar konsumtionen. Detta arbete präglas av Friedmans karakteristiska arbetssätt, att utveckla ekonomisk teori på grundval av empiriska observationer. Utmärkande för Friedmans forskning är hans förmåga att formulera enkla teorier med stor empirisk förklaringskraft.
Från mitten av 1950-talet kom Friedman att koncentrera sig på penningteori. Han byggde vidare på den klassiska kvantitetsteorin, som han i modern form ansåg borde uppfattas som en teori för efterfrågan på pengar . Friedman var starkt kritisk mot den keynesianska teorin och den ekonomiska politik som byggde på denna. I stället förespråkade han minskad statlig inblandning i ekonomin. I ett berömt föredrag från 1968, "The Role of Monetary Policy", förde han fram tanken att ökningar i penningmängden kortsiktigt, innan inflationsförväntningarna hunnit påverkas, kan öka produktion och sysselsättning, men att expansiv ekonomisk politik på sikt endast påverkar inflationen. Föredraget fick stor genomslagskraft och blev en viktig anledning till keynesianismens nedgång som ekonomisk teori och som utgångspunkt för konjunkturpolitiken. Friedman räknas som den främste monetaristen.