Maktkorruption

 
 
Det vi minns från den socialdemokraternas regeringsperiod är en mängd oegentligheter och maktkorruption. I den här artikeln menar Lars Leijonborg att detta inte är en socialdemokratisk brist men att den följer av för lång tid vid makten och avsaknad av motmedel. Etiska normer och personliga deklarationer menar Lars Leijonborg är verkningsfulla motmedel mot maktmissbruk.
 

”Makt kan korrumpera även oss”

Skandalerna inom socialdemokratin tycks aldrig ta slut. Företrädare för andra partier gör också fel ibland, men omfattningen går inte att jämföra på samma dag. Någonting gör att förtroendevalda inom arbetarrörelsen gång på gång brister i omdöme och slirar på moralen.
Många längtar efter ett annat ledarskap i vårt land. Vid valet måste det vara mycket tydligt att Alliansen står för ett alternativ till detta etiska moras. Behovet av ett nytt, mindre korrumperat ledarskap kan bli ett av de starkaste argumenten att välja Alliansen, vid sidan av förmågan att föra en mer jobbskapande politik och löftet att återupprätta bildningsskolan.
Vad beror denna nästan osannolika rad av s-märkta skandaler på? Den frågan är viktig att både ställa och försöka besvara. Men först vill jag säga vad den inte beror på. Jag tror inte att den beror på att de som begår felen är socialdemokrater. De som söker sig till regeringspartiet har inte lägre moral än de som söker sig till exempelvis folkpartiet.
Det handlar om någonting annat. Jag tror att några ord som fälldes på stockholmskrogen Crazy Horse den omskrivna natten för en tid sedan ger en viktig ledtråd.
När SSU:s ordförande Anna Sjödin enligt åklagarens vittnen frågade vakterna ”Vet du inte vem jag är?” blottlade hon det grundläggande problemet. När hennes partivänner hotade med att justitieminister Thomas Bodström skulle stänga krogen blev det än mer uppenbart.
Det finns många unga som i fyllan gör dumheter, men det är bara de som vant sig vid makten och tar sin maktposition för given som fäller den typen av yttranden. Det var inte den socialdemokratiska övertygelsen som ledde fel, utan den vana att befinna sig i gräddfil och överläge, som följer av att växa upp inom Sveriges mäktigaste organisation, partiet som kontrollerat staten 80 procent av tiden sedan vårt land blev en demokrati.
Att makt korrumperar är, menar jag, inte en socialdemokratisk brist, utan ett allmänmänskligt fenomen. Det finns personer i alla grupperingar som går över gränser, när de har fått för sig att de kan ta sina maktpositioner för givna. Makt kan förvrida moraluppfattningen även för en folkpartist.
Livet är fullt av frestelser att välja fel väg. Därför finns det metoder för att hjälpa oss att välja det rätta när vår inre kompass inte räcker till. Lagstiftning och sanktionssystem är en typ av verktyg. Ömsesidigt bindande avtal är annan modell. En tredje metod är att man som individ deklarerar ett etiskt förhållningssätt i hopp om att andra ska ansluta sig till samma synsätt och det därmed blir ett rättesnöre för ens eget handlande. Med öppenhet om vad man själv anser vara moraliskt förkastligt, blir det uppenbart när man själv överskrider den gränsen.
Allians för Sverige måste väcka trovärdia förhoppningar om ett mer etiskt ledarskap. Men jag tror inte att det räcker med att Alliansen påpekar att vi regerat mycket kortare tid än socialdemokraterna och därför är mindre korrumperade. Jag tror att det är bra om vi tillsammans och var för sig gör sådana deklarationer att vi i praktiken binder oss för ett mer etiskt samt mindre partipolitiserat arbets- och förhållningssätt.
Folkpartiets partistyrelse har beslutat att införa ett antal tydliga etiska normer för våra förtroendemän. Ur dessa normer kan också härledas riktlinjer hur vi kommer att agera om vi kommer i regeringsställning. Att vara förtroendevald innebär just att förvalta ett förtroende, vilket ställer höga krav på hur man agerar. Väljarna har en demokratisk rätt att ställa extra höga krav på dem som säger sig vilja föra deras talan. Med våra normer ska vi försöka undvika de frestelser som Göran Persson, Bosse Ringholm, Ilmar Reepalu, Anitra Steen, Anna Sjödin, styrelsen i stiftelsen Anna Visborgs minne med flera inom socialdemokratin har haft svårt att hantera.
1. Alltid time out vid åtal (”Lex Anna Sjödin”). När åtal väckts eller förundersökning inletts vid allvarligare brott ska regeln vara att den förtroendevalde träder åt sidan, tar "time out". En kandidat eller förtroendevald som blir fälld för brott av allvarlig art ska omedelbart lämna sitt förtroendeuppdrag. Den som döms till ett kännbart straff, till exempel ett stort antal dagsböter eller villkorligt fängelsestraff, ska lämna sin post.
2. Stopp för partipolitiseringen av utnämningar (”Lex Anitra Steen”). Vi ska tillsätta alla statliga uppdrag i offentlighet, med annonsering och möjlighet för alla att söka. Förutom den öppnare process, som en grupp inom Alliansen redan föreslagit, är det folkpartiets uppfattning att det samråd över blockgränsen vid utnämningar - som så gott som upphört under Göran Perssons tid – ska återinföras när det gäller viktigare utnämningar. Enligt vår uppfattning bör det gälla ÖB, rikspolischef, riksåklagare, justitiekansler, EU-ambassadör, svensk EU-kommissionär, FN-ambassadör och ytterligare några centrala poster.
3. Extrem försiktighet med sådant som kan vara muta. (”Lex Ilmar Reepalu”). En politisk beslutsfattare ska inte sätta sig i tacksamhetsskuld till någon. Vi ska inte ta emot några gåvor från leverantörer till offentliga sektorn. Att hantera offentliga medel kräver stor aktsamhet. Det får aldrig misstänkas att man agerar för sin egen vinnings skull eller väger in personliga hänsyn i beslutsfattandet. Även en sådan sak som att acceptera ett hedersdoktorat bör undvikas så länge man innehar ett ämbete där man har att väga det utdelande lärosätet mot andra.
4. Begränsning av privata sidoengagemang (”Lex Göran Persson”). Statsråd ska inte själva förvalta eventuella aktier, företag eller privata fastighetsprojekt. Syftet med det åtagandet är att det aldrig ska kunna väckas misstanke om att vi har den egna vinningen för ögonen när vi fattar politiska beslut. Vi ska inte heller försätta oss i situationer där omfattande privata engagemang tar fokus från förtroendeuppdraget.
5. Öppenhet om partifinansiering (”Lex LO”). Alla ekonomiska och andra bidrag (inklusive inlånad arbetskraft, annonsrabatter etc) måste redovisas öppet. Kandidater för folkpartiet får inte ta emot större bidrag än 10 000 kronor från en och samma juridiska person.
6. Stoppa mångsyssleriet (”Lex Ringholm”). Striktare regler mot mångsyssleri. Tendensen att samma person är både granskare och domare måste åtgärdas genom att risken för jäv tas på större allvar vid utnämningar och sidouppdrag. Statsråd ska inte ta på sig andra uppdrag vid sidan av ministerposten.
7. Nej till falska avsändare (”Lex Mailgate”) Våra partiaktivister ska alltid ange sitt riktiga namn och inte ägna sig åt att sprida förtäckta budskap och naturligtvis inte heller ge spridning åt medvetna lögner om politiska motståndare.
8. Nej till att blanda ihop partifinansiering och regeringsutövande (”Lex Stadskampen”). Vi ska inte finansiera våra partiorganisationer med hjälp av intäkter från utnyttjande av politiskt beslutade monopol, till exempel genom statsgodkända lotterier i den enda kanal med regeringstillstånd att sända reklam-TV till hela folket.
Dessa regler kommer folkpartiets förtroendevalda att följa om vi får förtroende att vara med och leda landet efter valet i höst. Jag hoppas att det nu kan starta ett offentligt samtal om hur förtroendevalda kan undvika att låta sig korrumperas av makten. Finns det andra som är beredda att ansluta sig till dessa moraliska förhållningsregler? Finns det förslag till kompletteringar med andra punkter eller mer precisa åtaganden? Jag ser fram emot en sådan debatt. Den behövs för att stärka förtroendet för vår representativa demokrati.

Lars Leijonborg
Folkpartiet liberalerna