Skratta eller gråta?
Frågan är hur Burlövsborna bör reagera på de idéer som nu ploppar upp ur den lokala politiska myllan.
Den senaste tidens skadegörelse har fått Burlövspolitiker att tänka till. Nåja, tänka högt i alla fall.
Hans-Åke Mårtensson (S) föreslår, rapporterar Sydsvenskan, ett slags angiverisystem. Kommunen skulle betala tipspengar till folk som tjallar på skadegörarna.
Lars Johnson (M) kontrade med att somliga bör ”gå runt i västar, så att man vet vilka de här ungarna är”.
Tidigare har Mats Lithner (FP) luftat tanken att ungdomar skall hållas inomhus på kvällar och nätter.
Tjallarpengar, busvästar, utegångsförbud.
Med all respekt för den lokala demokratin, är det på denna nivå debatten bör ligga i en skånsk kommun på 2000-talet?
Bästa svaret kom kanske i en kommentar på Sydsvenskan.se.
”Kan inte Malmö eller Lund expropriera Burlöv så vi slipper sådana här Åsa-Nisseförslag i fortsättningen”, skrev signaturen GUD, möjligen ett alias.
Idén att Burlöv går samman med Malmö är varken grotesk eller ny.
Inte minst på 1970-talet, när den stora vågen av kommunsammanslagningar drog fram över landet, fanns planer på att göra Burlöv till en stadsdel i Malmö.
Så blev det inte, och idag stoltserar Burlöv med sin självständighet. I år firar kommunen 50-årsjubileum. 1959 slogs Arlövs och Åkarps municipalsamhällen ihop.
”Burlöv är ingen stor kommun, men vi vet vad vi vill och vi kämpar gärna för det; en inställning som har visat sig vara vinnande”, skriver Kent Wollmér (S), kommunfullmäktiges ordförande, i Burlövs Kommunguide 2009.
Är det sant? ”Vinnande” för invånarna?
Inte så säkert.
Burlöv tycks slå sig för bröstet för att kommunen, med sin ”egen” röst, har fått en uppgörelse med Banverket och regionen om hur järnvägsspåren genom Åkarp skall hanteras. Men det tog tid, åratal. Hade inte en sådan fråga kunnat lösas långt tidigare om Åkarp haft tunga politiker bakom sig, en Ilmar Reepalu, som slagit nävar i statliga och regionala bord?
”Det finns för- och nackdelar med att ha en egen kommun”, säger Burlövs ekonomichef Kjell Andersson, som framhåller självbestämmandet framför allt på ”mjuka” områden som skola och socialtjänst.
Ständigt läggs nya pålagor på kommunerna. Staten kan kräva en kommunal konsumentvägledare, en dietist inom äldreomsorgen, en djurskyddsinspektör ... Och det finns gränser för hur mycket en kommun kan samverka med andra kommuner, påpekar Björn Sundström vid Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Det är en sak att Burlöv går ihop med grannkommuner i tekniska projekt som Räddningstjänst Syd, Sydvatten och Sysav. Däremot är det inte så lätt att dela på enstaka tjänster, som en skuldsaneringsrådgivare.
Personal- och kompetensförsörjningen blir lidande.
Så ock på den politiska nivån.
Det krävs kanske hundra förtroendevalda för att besätta de politiska posterna, även i lilla Burlöv med fem facknämnder. Hundra politiker på drygt 16 000 invånare.
Men en kommunsammanslagning verkar vara långt borta.
”Det finns mentala avstånd, inte bara geografiska”, säger Björn Sundström vid SKL. En fusion bestäms ytterst av regeringen men kräver i praktiken stort lokalt stöd, också bland invånarna.
Politikerna bevakar säkert sina egna positioner.
Alltså.
Så länge Burlövsborna inte kräver något annat lär de få leva med sin Burlövsdebatt.