Publicerad i Helsingborgs Dagblad 20120116
Inför valet 2006 lovade alliansen att Sverige skulle få fler poliser. Målet var 20 000 och det är nu uppnått. Nu gäller det att fokusera på hur de arbetar och deras verktyg. Det finns nog också anledning att granska hela rättsväsendet ordentligt. Visst kan man skriva om längre fängelsestraff men har vi fängelser, så att fler kan sitta inne längre och får de den vård eller behandling som kan leda dem tillbaka till ett ”normalt liv”?
På riksplanet har moderaterna ansvaret för justitiedepartementet där förslag ska bearbetas och läggas fram för Riksdagen. Folkpartiet har gett många sådana, men av någon anledning fastnar de på vägen.
De flesta svenskar anser att det finns för många illegala vapen ute i samhället. Det måste bli ett viktigt steg för att bromsa kriminaliteten att polisen tar emot och förstör så många sådana vapen som möjligt – så fort det bara går. Därför har Folkpartiet på sitt landsmöte i höstas, efter ett förslag från Helsingborg, beslutat att jobba för regelbunden vapenamnesti, men justitieministern, Beatrice Ask (M), får inte fram något beslut. Vad väntar hon på?
Om det fanns möjlighet att lämna in vapen några gånger per år, är det sannolikt att många skulle överlämna sådana lättare. Befintliga vapenlicenser bör kanske också ses över. Massmördaren i Norge hade ju licens. En som jagat tidigare kanske slutat och vid inbrott blir vapnen stulna.
Tekniskt finns det mycket att göra. För någon vecka sedan hörde vi – senast – att en bil med vapen och knark istället för att stanna vid tullkontrollen på Öresundsbron stampade gasen i botten och körde ifrån platsen. Vi frågar oss varför man inte gjort ett gupp efter tullen. Det är ett billigt och effektivt sätt att straffa bilisten direkt. ”Sleeping policeman” kallas det i England.
Vi har pekat på att sekretessen mellan socialförvaltningarna i landet och andra verksamheter sätter käppar i hjulen för en dialog med till exempel skolan. Om skolan upptäcker att ett barn har problem, som kan bero på hemmiljön anmäls det kanske till socialförvaltningen, som då har instrument för att undersöka barnets hemförhållanden, men får skolan sen veta var skon klämmer? Borde det inte vara så att om socialen hade kännedom om att ett barn med missbrukande föräldrar borde kanske skolan få veta detta, så att denna kunde hjälpa barnet bättre.
Är det inte långsiktigt ”billigare” att ha den bemanning på landets skolor med skolsköterskor och psykologer, som barnen kan vända sig till direkt än att låta åren gå och sen försöka lösa problemen när människorna blivit vuxna. En långsiktigare politik efterlyses både i statens agerande och i kommunerna.
Christer Sörliden (Fp)
Helsingborg
Eva Kullenberg (Fp)
Ängelholm
Percy Nessling (Fp)
Helsingborg