Av Lars Hansson
Just nu har vi en intensiv och intressant diskussion om kvalitén inom Lunds förskolor. Men diskussionen haltar rejält. Ett omotiverat stort fokus läggs på det som kallas "barngruppernas storlek".
Alla vet att små barngrupper är gynnsamma för barnens utveckling. Men barngruppsstorleken är inte den enda kvalitetsfaktorn. Mängden närvarande personal, personalens utbildning och skickligheten i det pedagogiska hantverket har minst lika stor betydelse. Faktorer som kontinuitet (i personal- och barngrupp), pedagogisk samsyn, arbetssätt, barnens vistelstider och åldershomogenitet har också betydelse.
Skolverket har tagit fram en intressant kunskapsöversikt Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola. Även om denna översikt till stor del hämtar forskning från utländska förskolesystem som inte liknar våra, så är det värt att notera att få forskare framhåller gruppstorlekarna som en ensam kvalitetsfaktor.
Det är också värt att notera att forskningen så gott som alltid använder begreppet gruppstorlek för de grupper som bildas under dagen (spontant eller styrt av pedagogerna). Det är i dessa grupper som barnen samspelar och förstärker varandras nyfikenhet. Flera forskare framhåller att detta bäst sker i åldershomogena grupper.
På en genomsnittlig Reggio Emilia-inspirerad lundaförskola ser dagen ut ungefär såhär:
På morgonen anländer de tidigt lämnade barnen. De samlas på en "öppningsavdelning" oavsett vilken avdelning barnen egentligen tillhör. Här uppstår alltså någon form av informell "barngrupp" som är helt oberoende av barnens formella avdelningstillhörighet.
När fler barn anländer lyssnar personalen på vad barnen vill arbeta med. Att låta barnen välja själva är en av grundtankarna inom Reggio Emilia. De barn som t ex väljer att jobba med lera ger sig av av till keramikateljén, tillsammans med avdelad personal vars antal anpassas efter barngruppen. Denna aktivitetsgrupp kan bestå av barn från olika avdelningar som delar ett gemensamt intresse.
Byte av aktivitetsgrupper kan ske vid några tillfällen under dagen. Personalen håller hela tiden - på ett proffessionellt sätt - koll på att inget barn blir lämnat utanför gemenskapen.
I slutet av dagen samlas de barn som hämtas sent på en stängningsavdelning. Även här uppstår en informell "barngrupp" som är oberoende av barnens formella avdelningstillhörighet.
Skolverket/SCB mäter varje år "gruppstorlekarna" på landets alla förskolor. Denna mätning är rejält missvisande, eftersom den mäter ett på-pappret-begrepp och inte säger ett dugg om det dagliga arbetet på förskolan. En förskola med många kapprum kan ha en mycket låg gruppstorlek på pappret, även om man har låg personaltäthet, lågutbildad personal och hög sjukfrånvaro bland personalen. Nyckeltalet "barn per avdelning" visar egentligen bara hur många krokar det finns i varje kapprum.
I Lund faller detta nyckeltal, eftersom barntillströmningen av olika skäl är större än utbyggnadstakten för nya förskolor. Men jag har all anledning att tro att barngrupperna i praktiken faktiskt minskar. Varför tror jag då detta? Jo:
- Personaltätheten inom förskolan har ökat (visserligen svagt, men dock en ökning) - två år i rad. Förutsättningarna för att i det dagliga arbetet bilda små barngrupper är alltså fortsatt mycket goda.
- Personalens sjukfrånvaro minskar stadigt (med ca 1% per år). Det innebär att den närvarande personalen ökar.
- Barnens vistelsetider minskar. Allmän förskola (förskola med begränsade vistelsetider för barn till föräldralediga och arbetslösa) ska numera erbjudas även treåringar. Detta gör att andelen barn med kortare vistelsetider ökar. Resurstildelningen sker dock oberoende av vistelsetid. Detta bör göra att de reella barngrupperna minskar.
- Stora satsningar har gjorts på att utveckla arbetsformer och pedagogik. Många har t ex infört ett Reggio Emilia-inspirerat arbetssätt. Personalen har alltså blivit betydligt duktigare på att skapa optimala lärandemiljöer för förskolebarnen.
För mig som skolnämndsordförande aktualiseras frågan nästan dagligen. Varje år i augusti går en hel årskurs förskolebarn vidare till skolan. Varje förskola tappar alltså 20% av sina barn! Man kan då välja mellan att lägga en avdelning i "malpåse" eller att sprida ut kvarvarande barn och personal på alla avdelningar. Jag får då ofta frågan: "Ska vi minska antalet barn per avdelning, eller ska vi göra det som är bäst för barnen?". Det bästa för barnen är oftast att samla barn och personal på färre avdelningar, för att öka förutsättningarna för att skapa små aktivitetsgrupper och optimala lärandemiljöer. Även om detta ger sämre nyckeltal för kommunen ska givetvis barnens bästa komma i första hand.
Fråga aktualiseras också i samband med de nya förskolebussar vi köpt in för att minska på trycket på befintliga förskolor. I en buss finns det plats för 20 barn. Jag är fullständigt övertygad om att man delar upp barnen i minst två aktivitetsgrupper när man väl kommer ut i skogen. Ska vi köra bussarna halvfulla för att på pappret uppvisa ett exemplariskt nyckeltal? Eller ska vi fuska i elevregistret genom att registrera barnen på Avdelning buss 1A och Avdelning buss 1B? Eller ska vi fullständigt skita i sifferexercisen och i stället fokusera på det pedagogiska hantverket, och det som blir bra för barnen?
Jag tycker att vi i Lund lyckas riktigt bra både med att upprätthålla personaltätheten, och med att fortsatt hålla de reella barngrupperna mycket små. Våra förskolor ligger i nationell toppklass i dessa avseenden, och det finns inget som tyder på att vi skulle vara på väg i fel riktning.
I Lund försöker den politiska oppositionen använda det missvisande nyckeltalet "barn per avdelning" (= krokar per kapprum) för att svartmåla den borgerliga skolpolitiken. Och det är lätt att bedriva plakatpolitik genom att enbart hänvisa till detta missvisande nyckeltal. Många föräldrar skriver glatt på protestlistor mot "större barngrupper" i den falska tron att Lund är på väg i fel riktning.
Jag kan medge att vi hamnat i baktakt när det gäller förskoleutbyggnaden. Det beror både på bortfall av oanvändbara mögelförskolor och på att barntillströmningen blivit större än prognos. Vi behöver helt enkelt fler förskoleplatser, och jag får delvis ta på mig ansvaret för denna brist. Men denna brist kan bara åtgärdas genom utökning av investeringsbudgeten - inte genom att vi anställer mer personal.
Vi har tagit tag i detta och satsar sedan ett par år tillbaka enorma resurser på att bygga ifatt. Men nybyggnation är en tidskrävande process, och resultaten syns inte direkt. Effekten kommer inom ett par år, och då kommer antalet barn per avdelning att minska kraftigt. Det betyder mer inomhusyta per barn, men det betyder inte automatiskt att de reella barngruppsstorlekarna kommer att minska. För att minska de reella barngruppsstorlekarna måste vi öka personalens utbildningsnivå, få en ökad pedagogisk samsyn bland personalen, samt eventuellt också öka personaltätheten.
När det gäller det missvisande nyckeltalet "krokar per kapprum" kan vi välja att göra följande:
- Vi kan sätta upp en gipsvägg i varje kapprum - utan att ändra personaltätheten, och därmed få landets bästa nyckeltal.
- Vi kan sätta upp "virtuella gippsväggar", dvs registrera barnen på avdelningen Myran A och avdelningen Myran B, och därmed få landets bästa nyckeltal.
- Vi kan övergå till att använda en mer balanserad kvalitetsuppföljning, där vi väger samman alla de kvalitetsfaktorer som har betydelse för barnets utveckling. Detta kan aldrig göras med ett enkelt och jämförbart nyckeltal, utan måste göras kvalitativt.
Välj själv!