På 500-talet f. Kr började folken i vad som i dag tillhör Grekland kräva autonomi men också härutöver, ”isonomia”, vad vi skulle kalla ”rättslig jämlikhet”. Begreppet användes först som förslag som upphörde tyrraniet på ön Samos. Vi skriver år 522 f.kr. Några år senare inledde man i Athen alla förordningar med ”folket fann för gott”. Tyranniet hade avlösts av demokratin, demos (folket) och kratos (styrelse). Det var en bräcklig men vällovligt styrelseskick. Årtusenden härefter skulle det vinna en dominerande ställning som styrelseskick. Då i en slutlig verklig demokrati som också medgav rösträtt för kvinnor.
Demokratin fick ursprungligen uttolkare av folkets vilja. Efterhand utformades ideologier, att påverka folkets vilja, att helt enkelt driva politik. Att driva politik med utgångspunkt för folkets vilja är naturligtvis demokrati sett som en helhet. Politik drivs emellertid sammantaget som en konfrontation mellan politiska idéer. Så måste det vara, teser prövas mot antiteser för att skapa en syntes för att använda Hegels filosofiska språk. Det går inte att utgår ifrån att det finns en enda folkvilja. Att driva en politik enligt folkviljan där den strider mot ideologin kom att kallas populism och ses som något negativt. Detta avspeglar väl demokratins dynamik mellan folkviljan och partiers ideologier.
Teser drivna av politiska partier, ideologier, driver demokratin framåt. Politik är inte i ett modernt samhälle att alla politiska partier skall i varje fråga lyssna av ”folket” och tycka som majoriteten. Det skulle innebära döden för ideologierna och i förlängningen demokratins undergång.
Mot denna bakgrund är det såväl förvånande som beklämmande att läsa en del av de politiska partiernas eftervalsanalys. Det startade med Mona Sahlins avgångstal där hon gjorde avbön mot den egna politiken i valet. Plötsligt var den egna drivna linjen fel. Arbetslinjen hade vunnit och nu beklagade hon att man inte insett att människor gillade arbetslinjen. Socialdemokraterna trodde helt enkelt att ”folket” ogillade arbetslinjen, och ”läste” felaktigt av folkets vilja. Så är analysen. Denna utgångspunk är märklig. Analysen borde istället utgått ifrån den egna ideologin. Vad gav den för svar på frågan ?
I en eftervalsanalys från Socialdemokraterna i Stockholm konstaterar man att endast 13 procent som hade arbete lade sin röst i Stockholm på (S). Därför vill man nu ha skattestopp och säger nu ja till Rut-avdraget. Alltså är man beredd att göra avkall på sin egen politik för att vinna röster. Föga trovärdigt! För makten är man beredd att göra våld på sin ideologi. Om man är beredd till en sådan omvändning i sin politik måste man börja med att analysera sin ideologi. Först om man kommer fram till, efter en djup politisk process, att den politiska inriktningen skall ändras på ett nationellt plan kan man inta en ny ståndpunkt. Allt annat är populism och ideologiernas förfall.
Ideologierna blir också utslätade av de ständiga opinionsundersökningarna med efterföljande analyser om att så och så många procent av väljarna gillar eller ogillar respektive partis inställning i en viss fråga. Partierna inrättar sig härefter för att vinna röster. Så har till exempel mitt eget parti, Folkpartiet, lämnat sin bastion till skydd för integritet för den enskilde medborgaren och inte bara röstat för utan drivit ett flertal frågor som tar bort värnet om den enskilde medborgarens integritet. Man har utan närmare analys och djupare debatt lämnat sin ideologi om värn för den enskilde mot staten. En stat som man har accepterat som i allt god, nu och för evigt.
Än mer idélöst blir det när den politiska ledningen i kommuner efter valet blir en sammanslagning av de största motstående partierna, som till exempel i Tomelilla. Hur går detta att förklara för den enskilde omsorgsfulle väljaren, som efter noggranna överväganden lagt sin röst på ett visst parti.
Om vi i framtiden får se mer av konformering av idéer med utgångspunkt från en tänkt folkvilja (demos) kommer det att leda till färre politiska partier med ett tvåpartisystem som följd. Eller, förskräckliga tanke, ett enpartistat med en ledning som är den ”rätte” uttolkaren av folkets vilja.
Politiska partier måste kunna stå upp för sin ideologi, inte vika för andra idéer, så länge det är mot partiets ideologi. Det finns bara ett val, den valda ideologin gäller. Den är ledstjärnan för alla beslut intill dess ny ideologisk inriktning utformats. Hur skall väljarna annars, inför ett val, veta efter vilken måttstock partiet kommer att rösta i alla de hundratals frågor som man skall avgöra under mandatperioden och som, de flesta, är okända valdagen. En modern demokrati är inte som de ursprunglig demokratiska tankarna utformade i Grekland på 500-talet f kr. Den är så mycket mer.