|
(Krönika i Kristianstadsbladet 5/12-03)
Vad är viktigast för att Erik, Ahmed och Elin skall lära sig läsa, skriva och räkna? Är det dyra lokaler, är det dyr administration eller är det möjligen läraren?
Svaret är säkert självklart för de flesta. Visst är det läraren som är avgörande. Men varför syns då inte det i svensk skolpolitik?
Vi får ju ofta höra att Sverige satsar mycket på skolan. Inte minst om man jämför med andra länder. Men detta är en sanning med modifikation. Visst satsar vi mycket pengar, men en väldigt stor del går till annat än själva undervisningen.
I förra veckan presenterade SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) en mycket intressant studie av svensk utbildningspolitik.
Studien visar bland annat att ungefär 6,7 % av Sveriges BNP satsas på skolan. Det är något mer än i USA (6,5 %) och betydligt mer än genomsnittet i OECD-länderna (5,6 %). Om man stannar vid detta finns det alltså all anledning för ansvariga politiker att slå sig för bröstet.
Men SNS – forskarna har skrapat lite på ytan och funnit en hel del intressanta saker som ger en helt annan bild. En stor del av de totala skolkostnaderna i Sverige går nämligen till lokaler och administration. Betydligt mer än i jämförbara länder.
I Sverige går mindre än hälften (48 %) av skolresurserna till att betala lärare. Det skall jämföras med att man i övriga länder satsar nästan 2/3 (65 %) av skolpengarna på lärarlöner. När man jämför utgifter för skolan totalt sett ligger Sverige alltså bra till, men när man bara tittar på undervisningskostnaderna ligger vi efter. Sveriges utgifter för lärarlöner, det vill säga själva undervisningen, ligger en bra bit under genomsnittet i jämförbara länder.
Det är inte bara så att Sverige satsar mindre på undervisning än jämförbara länder, vi har också under lång tid successivt nedvärderat läraryrket. Lärarlönerna har successivt fallit i jämförelse med andra yrkesgrupper. En svensk lärare har bara 80% av genomsnittslönen för lärare i OECD-området. Vad sänder det för signal?
Arbetsmiljön har också försämrats, inte minst den psykosociala arbetsmiljön. Andelen anställda med besvär som beror på psykiska påfrestningar på jobbet har ökat betydligt mer för lärare än för genomsnittet på den svenska arbetsmarknaden. En rimlig förklaring är att klasserna blivit allt större och att varje lärare har ansvaret för allt fler elever.
Låga löner och hög belastning är ingen särskilt bra utgångspunkt när man skall locka nya lärare till skolan. Det är därför inte så förvånande att färre ungdomar söker sig till läraryrket. Samtidigt vet vi att det kommer att krävas många nya lärare när 40-talisterna går i pension de närmaste decennierna. Vad blir resultatet? Ännu större klasser? Fler lärarlösa lektioner?
Svensk skolpolitik behöver en rejäl prioriteringsdiskussion. Är det rimligt att vi betalar lärare så dåligt? Är det rimligt att en så stor andel av skolans resurser går till administration och hyror? Är svenska skolbyggnader så mycket mer påkostade än de i andra länder, eller är internhyrorna boven i dramat? Jag tror att kommunaliseringen av skolan är en förklaring till att skoladministrationen i Sverige kostar mer än vad den gör i andra länder. Det finns säkert fler förklaringar.
När Kristianstads kommunfullmäktige samlades för sitt årliga budgetsammanträde var rösterna upprörda. Men upprördheten handlade inte om hur skolpengarna prioriteras utan om risken att socialdemokraterna och deras koalitionspartner skulle förlora en omröstning. Så upprörda är känslorna att man hotar att utesluta en engagerad och trogen politiker som Odd Skyllberg. Det finns anledning att fundera på vad ett parti egentligen har för existensberättigande om man överväger att utesluta en medlem, inte för att han har konstiga politiska åsikter utan för att man hotar majoriteten i en omröstning i fullmäktige. Efter agerande gentemot Odd Skyllberg finns det anledning att fråga om socialdemokraterna bara är ett maktparti eller om det fortfarande finns någon form av ideologi kvar.
Kristianstad har hög skatt. En av de högsta i Skåne. Ändå räcker inte pengarna till. Trots den höga skatten ligger Kristianstad till exempel dåligt till när man jämför olika kommuners lärartäthet i skolan. Kristianstad är på det sättet sinnebilden av det problem SNS-forskarna tar upp. Kan man hoppas att fullmäktige tar på sig den riktigt stora frågan inför nästa budgetmöte? Kan man hoppas att majoriteten tar upp det som borde vara huvudfrågan i den lokala skolpolitiken, nämligen hur man kan ha så hög skatt och ändå så många elever per lärare?
Det som är viktigast för att Erik, Ahmed och Elin skall lära sig läsa, skriva och räkna är det nära mötet med läraren. Den insikten borde genomsyra prioriteringsdiskussionerna i skolpolitiken. Både nationellt och lokalt.
Christer Nylander (fp) |
|