Högre bidrag till duktiga studenter
Dagens Nyheter 2003 12 12
Svensk högskolepolitik har under 1990-talet genomgått mycket stora förändringar. De avgörande reformerna har hittills skett i stor politisk enighet. De helt avgörande styrmekanismerna har förändrats i ungefär samma riktning oavsett om utbildningsministern varit moderat som Per Unckel eller socialdemokrater som Carl Tham och Thomas Östros.
Ett reellt systemskifte har genomförts, vars följder idag måste betraktas som mycket allvarliga. Grundbulten har varit ett nytt system för hur budgetanslag tilldelas till universitet och högskolor.
Den bärande tanken i Unckel-systemet har varit att universitet och högskolor skall stimuleras att snabbt slussa igenom många studenter, att öka ”genomströmningen”. En stor del av resurserna får därför ett lärosäte genom att få ersättning för det antal elever som godkänns i studierna. Som exempel kan nämnas att en elev som var inskriven 2002 och studerade humanistiska ämnen på heltid genererade 14.700 kronor i anslag till lärosätet. Om eleven dessutom blev godkänd på heltidsstudier fick lärosätet ytterligare 15.394 kronor, alltså mer än dubbelt så mycket om studenten blev godkänd än om studenten blev underkänd.
Den 19 december 2002 godkändes 144 studenter vid Luleå tekniska universitet som skrev en omtentamen, utan att någon lärare ens tittade på eller rättade omtentorna. Orsaken var att universitetet hade bråttom att rapportera in studentprestationerna och tjäna ytterligare 200 000 kronor i budgetanslag. Normalt brukar ungefär hälften bli godkända vid denna omtentamen. Studentkårerna i Göteborg, Lund, Uppsala, Luleå och Umeå hävdade efter denna händelse att många universitetslärare utformar omtentor så att det nästan är omöjligt att bli underkänd.
En universitetslärare kan idag sitta med sin budgetansökan för nästa läsår på högra sidan av skrivbordet, samtidigt som han har studenternas examensuppsatser på den vänstra sidan av samma skrivbord. Ju fler uppsatser han ger betyget godkänt, desto mer inkomster tickar det in i nästa års budget. Man behöver inte vara särskilt cynisk för att inse att ett sådant system innebär påtagliga risker för att kunskapskraven sänks.
En bedömningsgrupp inom högskoleverket granskade förra vintern undervisningen vid nio svenska lärosäten. I bedömningsgruppen ingick såväl svenska som utländska experter. Bedömningsgruppen använder ett hovsamt språk, men kritiken är förintande: ”många studenter tycker att kurskraven är för låga och otydliga. Studenterna vittnar också om att kraven ibland ändras utifrån deras resultat så att fler blir godkända… Högskoleverkets bedömargrupp har också märkt att litteraturen anpassas till vad studenterna anser lättläst… Högskoleverkets bedömargrupp uppmanar högskolorna att inte låta resurstilldelningssystemet, som bland annat grundar sig på antalet godkända studenter, bidra till att kraven sänks.”
Riksrevisionsverket har i en rapport från i juni i år granskat resursstyrningen inom högskolan. RRV riktar i grunden en svidande kritik mot dagens ordning; ”RRV vill även framhålla att resurstilldelningssystemet innehåller starka incitament att godkänna elever…sker det till priset av att kravnivåerna sänks och det akademiska innehållet undergrävs, bör, enligt RRV, de incitament som resurstilldelningen skapar ses över…”
En annan effekt som systemet skapat är att lärosätena erbjuder alltfler lättare kurser. Det är i linje med Thomas Östros syn på ”bredare rekrytering” och ”mjukare övergångar”. Många universitet erbjuder i dag nybörjarkurser i tyska, franska och andra vanliga främmande språk. Genom att kurserna erbjuds på högskolan ger de studenterna rätt till studiemedel och lärosätet högre anslag. RRV pekar på att kurserna görs enklare och att de styckas upp i flera deltentor så att så många som möjligt ska klara av kurserna. På så sätt får studenten högskolepoäng och lärosätet får högre budgetanslag. I själva verket blir det mycker mer lönsamt att erbjuda lättare kurser som många studenter klarar av, än att erbjuda svårare kurser med högre akademisk standard. Utvecklingen mot ett allt lättare kursutbud innebär att en stor del av universitetens utbildning håller på att gymnasifieras.
Ännu konstigare blir det när studenten kan tillgodoräkna sig ett halvårs nybörjartyska i sin universitetsexamen, eftersom även dessa kurser är poänggrundande. I en magisterexamen på 160 poäng kan idag ingå t ex 20 poäng nybörjartyska, en kurs som vår egen generation läste in på grundskolans högstadium. Nybörjarkurserna i tyska och franska i högskolan väcker den allvarliga frågan om det akademiska innehållet i en universitetsexamen.
Detta har även lett till att ungdomarna på gymnasiet väljer bort främmande språk till förmån för lättare ämnen som matlagning och annat, för att kunna betygsmaximera vid intagningen till högskolan. Nybörjarkurserna i språk kan man ju istället läsa på universitetet och tillgodogöra sig såväl poäng som studiemedel.
Den tunga politiska förankringen i riksdagen har varit möjlig genom att två delvis olika synsätt har lett till samma slutsatser. Moderaterna har en effektivitets- och produktivitetsorienterad syn på all offentlig verksamhet. Ekonomiska anslag skall fungera som en sporre att höja ”outputen”, i detta fall antalet godkända studenter. Socialdemokraterna har haft en kvantitativ syn på utbildning, det viktigaste målet är att så många som möjligt går på högskolan, även till priset av sänkta kunskapskrav. Båda har i dagens resursfördelningssystem funnit en modell som premierar kvantitet och ”genomströmning” av studenter. I en situation med krympande resurser både till undervisning och forskning försöker de flesta lärare göra sitt bästa, men systemet håller inte längre.
Det är idag ställt utom allt tvivel att det resurstilldelningssystem som dåvarande utbildningsminister Per Unckel införde, i kombination med Thomas Östros plan att hälften av varje årskull ska gå i högskolan, har lett till massiva kvalitetssänkningar i svenskt högskoleväsende. Det märkliga är att varken moderater eller socialdemokrater har fått upp ögonen. Många av våra akademiska institutioner håller på att förvandlas till utbildningsfabriker utan kvalitetskrav.
Studenternas ekonomiska levnadsbetingelser regleras genom studiemedelssystemet. Drygt en tredjedel av studiemedlen är bidrag och resten är lån som skall återbetalas under yrkeskarriären. Varje månad kan en student erhålla ungefär drygt 6000 kr via studiemedelsystemet. Ungefär 2000 kronor av detta är bidrag och ungefär 4000 skall återbetalas. Samma relation mellan lån och bidrag gäller från första månaden studenten är inskriven på ett universitet och upp till sjätte året. Det finns idag mycket svaga incitament i studiemedelssystemet för studenterna att prestera goda resultat.
En arbetsgrupp inom Folkpartiets partistyrelse och riksdagsgrupp kommer under våren att presentera en agenda för en total omläggning av svensk högskolepolitik. Avsikten är att den ska sjösättas vid ett regeringsskifte i Sverige år 2006. Bärande tankar i den nya agendan är höga kunskapskrav och att alla ekonomiska anslag som utgår till såväl lärosäten som studenter ska stimulera alla att prestera så höga kunskapsresultat som möjligt, inte att ge mer betalning till dem som sänker kraven.
Bland annat kommer nedanstående punkter att utgöra hörnstenar i den nya politiken:
1. Avskaffa dagens resursfördelningssystem som bygger på ersättning till lärosätet på basis av hur många elever som godkänts. Den absoluta huvuddelen av högskolans resurser ska i stället tilldelas på basis av antalet studenter, en s.k. ”student-peng”.
2. Kurser på högre akademisk nivå skall ge högre ekonomisk ersättning till lärosätet än kurser på lägre nivå. Rena nybörjarkurser i vanliga främmande språk skall inte kunna räknas som högskolepoäng, utan flyttas tillbaka till gymnasium och KomVux. Den unika kompetens som finns vid våra akademiska lärosäten skall utnyttjas för undervisning på akademisk nivå, inte till att lära eleverna högstadieämnen.
3. Det ekonomiska incitamentet att eftersträva godkända betyg skall läggas på studenterna. Det är inte universiteten som ska tjäna pengar på att sätta godkända betyg på underkända resultat, utan studenterna ska tjäna på att prestera godkända resultat.
Därför bör studiemedelssystemet göras om. Idag är drygt en tredjedel av systemet bidrag och resten är lån, som studenten ska betala tillbaka under sitt yrkesverksamma liv. Vi menar att relationen mellan lån och bidrag bör variera efter studentens prestationer. Efterhand som studenten blir godkänd på kurser och avlägger mer och mer poäng ökas bidragsdelen. Vid avläggande av t ex fil.kand-examen eller civilingenjörsexamen bör en examensbonus införas, så att tagna studielån skrivs ned. Ju mer omfattande examen, desto större nedskrivning. Vi vill ge individerna drivkrafter och möjligheter.
Under 1990-talet har det genomförts en rad reformer inom högskolan som syftat till att öka genomströmningen av antalet studenter. Reformerna från såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har varit inriktade på att öka kvantiteten. Det är idag uppenbart att det skett på bekostnad av kvaliteten. Folkpartiet har under några år försökt varna för konsekvenserna. Nu måste fokus skiftas. Det viktiga är inte att ha högst andel av befolkningen som kan titulera sig akademiker, det viktiga är att ha högsta möjliga kvalitet i den akademiska verksamheten.
Jan Björklund
Vice ordf Folkpartiet liberalerna
Ulf Nilsson (fp)
2:e v ordf riksdagens utbildningsutskott