Merrie Marietta har jag många minnen av. Det var ett stolt och egensinnigt sto, med bra stam som importerats från New Forrest i England som treåring.
Mest minns jag en skentur på väg hem till stallet på isgata en vinterdag. Hon stannade i alla fall vid stalldörren och jag kunde pusta ut. Marietta hade ett mycket starks psyke och gjorde bara det hon ville. Hon älskade att hoppa. Och hon hoppade bra och mycket högt. Min ridlärare Ylva var lyrisk över Marietta. Men det fanns ett stort hinder. Maritta vägrade att åka hästtransport. Jag kan förstå henne, för jag har aldrig förstått hur hästar självmant går in i en trailer. Jag skulle få cellskräck direkt. Men de flesta hästar har inget emot det tvärtom. De vet att något är på gång och går glatt in, Inte Marietta. Vi fick henne till en tävling en gång. Fem man fick slutligen lyfta in henne i trailern. Väl på plats vann vi tävlingen men vid hemtransporten stod vi kvar i fem timmar innan Marietta tillslut självmant gick in.
Det resulterade i att Ylva förlade en hopptävling på min föräldragård. Hindren höjdes till ett ekipage vann. Det var Marietta och jag. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. Hindren var skyhöga men både Marietta och Ylva visste att vi skulle klara det.