Quarterbacks Bravo hade inte bara stora vackra ögon. Han var en bjässe till häst. 175cm i mankhöjd av Irländsk typ och snäll som ett lamm. Jag minns våra galopprundor över Axevalla Hed. Det var fantastiskt att sitta på denna storgalopperande bamsing som samtidigt gjorde precis som man bad och aldrig vare sig stack iväg eller sparkade bakut. Vi började träna hoppning och många blev fascinerade av Bravo som också hoppade över alla hinder stora som små med säkra, höga språng. Men plötsligt utan föraning kunde han tvärstanna. Det var ingen tvivel om att han utan förvarning blev livrädd och modet rann ur honom på en tiondels sekund. Alexej Smirinov, en duktig rysk kille, fick göra ett sista försök att få honom trygg över hinder. Men efter några veckor gav även han upp. Vad skulle jag göra? Jag kunde i längden inte ha en så stor häst bara för att promenadridning. Han kostade betydligt mer än andra hästar i foder.
Jag kunde heller inte bara sälja honom. Jag var rädd att någon (liksom jag och andra före mig) skulle försöka få honom att hoppa igen. Han var värd ett fortsatt mycket bättre öde, gudasnäll som han var. Tillslut kom Alexej på en lösning. Han hade kontakter med voltigelandslaget. De köpte honom. Bravo fick det mycket bra. Nu behövde han aldrig mer stöta på ett hinder i en arena…
