Alexej, min outtröttlige tränare, gav sig inte. Jag hade haft Kamira i något år och blivit säkrare i sadeln. Nu kom han även upp med Taifa, ett sexårigt halvblodsto som enligt han själv kunde hoppa till himlen. Under två års tid tävlade jag Kamira och Taifa sida vid sida. Men även de fick ibland gå turridning.
Efter höstens stängning av min rörelse 1999 bar det iväg med båda två till England där jag tävlade på amatörnivå under ett par månader. Det var min ungdomsdröm som tillslut förverkligades. Och det var precis så underbart som i mina drömmar. Dock ej på de hindernivåer jag i ungdomen drömde om. Jag hoppade tävlingar med hinder på 1 – 1.10 cm. Det räckte gott.
Väl hemma framåt vårkanten fick jag möjlighet att som en ”joker” följa med amatörlandslaget på tävlingar i Tyskland. De anordnades vid Paul Schockemöles stora ridanläggning. Vi blev hämtade på Kinnekulle i den lyxigaste hästlastbil jag och hästarna någonsin sett. Väl framme var vi i god form. Tävlingarna i Tyskland blev slutpunkten för min sena, korta karriär på häst, tjugo år efter ponnykarriären. Taifa och jag kom tvåa i den stora klassen. En engelsman vann. Denne hade även vunnit i England då jag var över med Moonlight Boy 1977. Sverige kom trea i lag och Kamira fick en hedrande femteplats i den andra klassen. Hindren låg på 130 cm.
Något jag aldrig trott jag skulle klarat några månader tidigare.
