Tjavs. Hur kunde pappa köpa en skenade, stor ponny till sin 14åriga dotter? Tja det var väl för att han hoppade så bra. Det gjorde han verkligen. Det fanns inget hinder Tjavs bangade. Det var bara det att allt gick i sken.. (När en häst skenar galopperar den med all sin kraft och lyssnar inte på något eller någon). Och jag sa aldrig nej till Tjavs. Jag var överlycklig. Så länge vi befann oss i ett ridhus var allt ok för då kunde man bromsa honom mot väggen..
Ganska snart förstod jag att galopper i skogen var omöjligt för Tjavs skulle aldrig stanna. Istället red jag honom i skritt och trav på lösa tyglar, så fort jag samlade tyglarna trodde Tjavs att det var maratongalopp som gällde. Stackars stora ponny, han var så stressad.
Vi fann en tränare i Jönköping som var bra på denna typ av hästar. Han byggde hinder så att Tjavs var tvungen att tänka på mer än att det skulle gå i raketfart över. I början förstod han inget utan klippte tre hinder studshinder i ett galoppsprång. Men nöd och näppe hängde jag mig kvar. Vid vårt första SM i hoppning fick jag rådet att skaffa ett skarpt betsel; pelhamstång. Vår ritt gick bra över de fem första hindren tills Tjavs fick syn på utgången. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte svänga (eller bromsa) med det skarpa bettet i Tjavs mun. Han la tungan på sidan för att slippa känna det skarpa bettet och hoppade ut över staketet bland funktionärer och publik. Det var dråpligt och Tjavs hade vunnit en storslagen egen sorti!
Under vintern tränade jag Tjavs hemma.. Jag slutade med det skarpa bettet som han ändå inte brydde sig om. Vi galopperade på stora snötyngda fält i fullfart och Tjavs verkade förstå att jag tyckte lika mycket om fart och fläkt som han själv. Hans stress försvann mer och mer och vi började att samarbeta. Vid vårens tävlingar förstod jag att ta det mycket lugnt. Vi skrittade (gick) in på banan och jag valde galopp först vid första hindret. Det lugnade ner honom och vi vann den ena rosetten efter den andra. Det gick så bra för oss att vi blev förhandsuttagna till EM i Frankrike. Vi behövde bara göra ett bra SM först för att visa att vi var värdiga uttagningen.
SM året - 77 var i stor konkurens och Tjavs hoppade som allra bäst. På finaldagen.låg vi tvåa. På morgonen då jag skulle ta ut Tjavs på promenad hade han svårt att gå. Tjavs hade fått korsförlamning. Han var symptomfri redan samma eftermiddag, men SM och EM var för oss förbi. Det viktigaste för mig var givetvis att Tjavs skulle bli frisk. Det blev han efter sommarvila i hagen. Men nästa säsong var olyckan framme redan på första tävlingen. Tjavs trampar sig själv på ena frambenet efter ett hinder vilket resulterar en kraftig senskada…
Pappa och jag förstår att det är kört förTjavs hela säsongen. Han blir gipsad några veckor och får därefter bli konvalescent i hagen. Vi börjar leta efter en ponny åt mig. Vi finner honom redan första dagen. Det blir ingen mindre än Moonlight Boy.