Några år efter Bravo hade jag köpt en liten hästgård som jag skulle göra om till Bed&Breakfast med turridning. Innan jag ens flyttat dit ringde Alexej och frågade om jag inte kunde ta över en gammal Irländare som de kallade för Trisse. De hade köpt honom ganska dyrt året innan med papper och försäkran att han var både yngre och friskare än det visade sig. Hoppade kunde han, men snart fick han ont. Rejält ont, hade det visat sig. På hästkliniken hade de aldrig sett en trasigare hästs ben. De hade blivit grundlurade genom falska papper.
Jag tog emot honom. I tre år fick jag ha honom. Jag tror det var tre mycket bra år för Trisse. Han gick runt på gårdsplanen som en hund. Snällare och mer trofast häst fick man leta efter. Ibland fick han följa med på kortare turer med mina gäster. Det älskade han och han krävde alltid att gå i täten. Sista våren fick han en cancersvulst i halsen. Jag körde honom till ett stort sommarbete vid Vänern där han fick ströva fritt tillsammans med ettåringar. I september var det dags för Trisse att få resa till hästhimlen.
