Som 30-årig småbarnsmamma gick jag in aktivt i politiken. Min önskan och tro var att man snabbt skulle kunna påverka. Det fanns mycket jag som lärare och småbarnsmamma brann för. I skolan möts barn från alla möjliga kulturer och hemförhållanden. Möten i skolan ger upphov till många tankar som är viktiga att tackla politiskt. I början gick det väldigt bra inom det parti jag valt - kristdemokraterna.

Vägen var utstakad och jag klättrade trappsteg för trappsteg. Uppdragen växte. Det var då ett litet parti och jag var ganska ensam som kvinna. Det kunde hända att jag satt ensam kvinna på ett distriktsstyrelsemöte. Däremot var det tuffare gentemot andra partier. Det kunde bli häftiga duster i olika frågor. Jag arbetade för utbildnings-, vård- och omsorgs-, närings-, energi- och jämställdhetsfrågor. Männen var ibland ganska "ömtåade" när jämställdhetsfrågor kom upp och några kände sig trampade på. Jag bestämde mig ganska snabbt för att aldrig bli en nickedocka i politiken. Om jag inte hade något budskap, hade jag inte där att göra.

Mycket tid har gått till det politiska arbetet, inte minst kvällar och helger. När mina egna barn flyttat hemifrån och jag egentligen fick tid för politiken, hade skaffat mig en gedigen erfarenhet, då slog det till. Nu blåste föryngringsvindarna i partiet och jag petades av nomineringskommittén (en handfull personer) emot medlemmarnas önskan i provvalet. Några personer tog på sig beslutsrätten emot medlemmarnas önskan. Då valde jag att bryta upp från kristdemokraterna. Den tidigare arbetsglädjen svalnade och jag kände mig som Pelle Svanslös, helt utan "partisvans".

Snabbt fann jag dock nya vänner med en politik som väl stämde med mina egna åsikter - folkpartiet. Denna bok vill skildra mina egna upplevelser som kvinna i politikens vardag. Samtidigt visar den ett brinnande engagemang för politik och en småländsk envishet.

Ulla-Britt Hagström