[publicerad i Eskilstuna-Kuriren 13/9 2008]
 
Den senaste tiden har spårbilar varit på tapeten i Eskilstuna. Socialdemokraterna tycks vara fast beslutna att bygga ett spårbilsnät i Eskilstuna och uttalar sig i allehanda media i den riktningen. Föga förvånande skulle den första testbanan gå till Tuna Park.

 

Jag är mycket skeptisk till att införa spårbilar i Eskilstuna. Det finns flera anledningar till det.

 

Eskilstuna är en ganska liten stad och spårbilsnätet skulle innebära en mycket stor investering. Om vi tittar oss omkring ser vi att de städer som har flera parallella system för kollektivtrafik - spårvagnar, pendeltåg och tunnelbana - är mycket större än Eskilstuna. Eskilstunaborna utnyttjar den kollektivtrafik som finns idag mindre än befolkningen i jämförbara städer. Vi är i stor utsträckning bilburna - eller om man så vill - bilbundna.

 

Man kan också fråga sig hur bra tekniken bakom spårbilarna egentligen är. Tekniken har funnits i mindre skala på universitet och liknande sedan sjuttiotalet. Mer än så har det inte blivit. Inga städer har infört spårbilsnät. Varför har det inte hänt något på mer än trettio år?

 

En del av svaret tror jag ligger i att trots allt vad förespråkarna säger så kan spårbilsnätet inte ersätta bilen. Bilen har två stora fördelar. Den främsta är att den går från dörr till dörr. Med spårbilarna måste du gå från hemmet till en spårbilsstation och från stationen dit du ska. Med tunga resväskor eller kassar från storhandlingen i bägge händer kan dessa promenader vara tämligen påfrestande i regn eller snöglopp.

 

Den andra fördelen med bilen är att man kan äga sin egen bil. Bilen är ju faktiskt mer än bara ett sätt att ta sig från punkt a till punkt b. Den är en symbol för frihet. Många använder den till att uttrycka sin personlighet genom valet av märke, färg, årsmodell, miljöbil eller inte - samt tärningar och wunderbaum i framrutan.

 

Möjligheten att utsmycka en spårbil individuellt är lika litet som med sätet i en buss.

Miljöproblemen med bilar är till den allra största delen beroende av att de drivs med förbränningsmotorer och fossila bränslen. Här måste vi uppmuntra en mångfald av lösningar som får konkurrera på lika villkor - biogas, el och bränsleceller är några exempel.

 

Människan kan idag transportera sig från dörr till dörr i sin egen bil. Inte många kommer att vilja backa från den punkten för att istället traska iväg till spårbilsstationen. Efter att mobiltelefonerna blivit allmän egendom är det få som längtar tillbaka till telefonkioskerna.

 

Eftersom spårbilsnätet inte kan ersätta bilen så kan skenorna inte heller ersätta vägnätet. Det blir en investering utöver den nuvarande infrastrukturen, som vi även fortsättningsvis måste behålla och underhålla. Det innebär ökade kostnader, medan besparingarna sträcker sig till några indragna busslinjer.

 

Jag anser att vi inte ska byta infrastruktur i Eskilstuna förrän vi har ett alternativ som går från dörr till dörr och fullt ut kan ersätta bilen. Spårbilarna klarar inte detta. Tills dess kan vi lägga spårbilspengarna på att göra den kollektiv- och biltrafik vi har så miljövänlig som möjligt.

 

Niklas Frykman
gruppledare, folkpartiet liberalerna, Eskilstuna